Jag har läst..

Gösta Lidelius är präst i 30-talets Sverige, mörka år som också färgades av ett rashygieniskt tänkande, där ord som "sinnesslö" var fullt vedertagna och handikappade barn till mindre bemedlade föräldrar omhändertogs och sattes på anstalt. Gösta själv lever med en hemlighet som skulle göra även honom till en av samhällets utstötta om den avslöjades.
Helga Rödin är föreståndarinna på en av de anstalter där dessa barn hamnar. Hon har vigt sitt liv åt detta och kämpar för en anständigare vård av sina skyddslingar. Men hon kämpar i motvind. Tidens melodi är att de här barnen ska gömmas undan och helst också glömmas bort. En melodi som har sin genklang i samhällets högsta skikt.

I boken skildras en skamfläck i den svenska historien. Utifrån autentiskt material levandegör författaren med stark inlevelse denna tid och låter oss följa några av de barn som togs från sina familjer. Romanen blir på så vis en viktig påminnelse - för det 30-tal som kan tyckas avlägset kastar skrämmande långa skuggor.

Utdrag ur boken:
"En vårdag det år Jan Ivar ska fylla tre kommer en fin herre till byn och går runt i gårdarna tillsammans med en skollärare från Rättvik för att mäta huvudena på byns invånare. Man har valt Dalarna just för att alla vet att den bästa och mest rasrena sortens svenskar finns här. -Här ser magister ett prima material, säger han till skolläraren, bara långa, granna karlar med smala fina ansikten, riktiga nordiska praktexemplar."

"-Det är min övertygelse att det moderna samhället nog måste principiellt tillerkännas en rätt att även släcka ett liv, att släcka sådana liv som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter och som från början är dömda att vara samhället till en börda och sig själva och alla andra till last"

"Hon gråter över alla tunga avsked hon varit med om, gråter som hon aldrig tillät sig när mor och Gerda dog, gråter så att kragen på hennes blus blir blöt av tårarna som svämmar över. Hon tänker att det är förunderligt hur mycket vätska det finns i en människa fast man inte märker det till vardags. Men sen måste livet ändå gå vidare, och medan Lisa tar upp en näsduk från kappfickan stoppar hon på nytt undan sorgen i de låsta rum där den hör hemma."

Detta är en samhällsskildring som man inte vill tro ska vara sann! Hjärtskärande ömsint behandlar författaren dessa samhällets olycksbarn och deras familjer som inte har något eget val. Man känner som läsare en stor skam och förtvivlan, har vi verkligen behandlat oskyldiga barn på detta sätt? Fantastiskt välskrivet med stor empati, vi får inte glömma denna skamfläck i vår historia.