Jag har läst..

Det är inte mycket med julen som gör Eileen Dunlop särskilt glad. Hon är en försynt men djupt bekymrad ung kvinna fångade mellan rollen som sin alkoholiserade pappas vårdare och ett dagjobb som sekreterare på Moorehead, ett ungdomsfängelse för pojkar, fullt av sina egna vardagliga fasor.
Eileen håller på att förtäras av bitterhet och självförakt, och kompenserar sina dystra dagar med perversa fantasier och drömmar om att fly till storstaden. Samtidigt fyller hon sina nätter och helger med snattande och med att förfölja en fängelsevakt vid namn Randy.
När den smarta, snygga och gladlynta Rebecca Saint John dyker upp som Mooreheads nya kruator blir Eileen hänförd och lyckas inte motstå det som till en början framstår som en mirakulös, knoppande vänskap.
I en Hitchcockartad vändning drar hennes tillgivenhet för Rebecca slutligen in henne i ett brott som går bortom hennes vildaste föreställningar.

Utdrag ur boken:
"När jag fick min lönecheck den fredagen vek jag ihop den och stoppade in den vid bysten, som intar någon egentlig byst. Mest bara ett par hårda små kullar som jag gömde under flera lager bomullsunderkläder, en blus och en ullkavaj. Jag led fortfarande av en pubertal skräck för att folk som såg på mig kanske kunde se rakti genom mina kläder. Det var nog ingen som fantiserade om min nakna kropp, men så fort någon sänkte blicken var jag rädd att de granskade mitt underliv och på något vis skulle kunna avläsa de invecklade och intetsägande vecken och håligheterna som jag lindat in så noga där nere."

"Det satt redan en flock gråtmilda mödrar med småbarn och väntade otåligt på stolarna i väntrummet. Jag minns att en av dem hade kommit för att besöka sin tolvårige son, som hade bränt ned familjens hus. Han var kort och hade bulliga kinder, brunt hår, ankfötter och en begynnande mustasch på överläppen."

Jag hade stora förhoppningar på den här boken, men som vanligt när någon bok är upphaussad så blir jag besviken. Den börjar ytterst lovande, med helt fantastiska beskrivningar av huvudpersonen, hon beskriver sin egen karaktär makabert och ärligt. Allt är som upplagt för ett stort drama, det känns kittlande och annorlunda tack vare författarens språkbruk.
Men efter åttiotalet sidor börjar jag tröttna, en uppenbar vilja att gotta sig i exkrementer och spyor, personen blir mer och mer destruktiv och pinsam.
Inte ens upplösningen får mig att häpna eller jubla.
Men, detta är min högst personliga åsikt, jag hade förväntat mig mer av en hyllad debutroman.
Kanske tycker du som pressrösterna, att den är mästerlig...