Jag har läst..

Två maskrosbarn kommer till världen samma dag - den 12 februari 1950. Naomi i Nigeria, Pia i Sverige.
Naomi föds med läppspalt och förskjuts av sin familj. Läkekvinnan Jorinda tar hand om henne och låter henne bo på savannen där hon blir vän med elefanter och lejon.
Pia föds på Södra BB i Stockholm, i välfärdens Sverige, men hennes föräldrar är alkoholiserade och uppväxten blir tuff.
Deras vägar flätas samman av ödet och så småningom möts de båda flickorna i Sverige.

Utdrag ur boken:
"Som de hade längtat efter, fantiserat och talat om denna dag, dagen för deras initieringsrit, den flertusenåriga traditionen som var ingången till vuxenvärlden. Zaynab följde stolt och tillitsfullt med sin mor in i hyddans dunkel. Därinne väntade en annan kvinna som Zaynab aldrig hade sett förut. Hon såg sig nyfiket omkring, på det trampade jordgolvet var en solkig duk utbredd och på den låg några rakblad, en taggig glasbit, en synål och tråd, det var allt. Zaynab blev besviken, hon hade föreställt sig något helt annat, något vackert och spännande."

"Jack kom flygande, högljutt kraxande den engelska nationalsången -God save the Queen- en av hans absoluta favoriter. Han satte sig på sin vanliga plats på Davids axel. Jack var en god lyssnare, visserligen flög han med jämna mellanrum in i sovrummet för att stärka sig med några nötter men på det stora hela missade han inte mycket av berättelsen."

Har man tidigare läst Nemert, detta är hennes tionde roman och jag har läst dem alla, så har man höga förväntningar. Välskriven prosa och en gripande berättelse som lägger sig som bomull runt hjärtat.
Denna gång är människors lika värde i fokus, liksom två helt skilda världar, Afrika och Europa.
Jag blev fascinerad över något som Nemert tagit fasta på i sin berättelse, nämligen dofternas värld. Man tänker sällan på det men dofter väcker många minnen, från vår barndom och från olika platser vi besökt i våra liv. Skickligt väver hon in dessa doftminnen i historien så jag som läsare känner samma dofter samt dessutom minns egna dofter som betytt mycket för mig.
Nemerts böcker slutar alltid lyckligt, som sagor, och det känns förtröstansfullt medan man läser boken då man vet att allt ordnar sig till slut, precis som vi vill att våra egna liv ska göra.