Jag har läst..

Hur mycket kan man veta om en ål?
Eller om en människa?
Ålen, Anguilla anguilla, är ett av de mest gåtfulla djur som naturen skapat. En fisk som gett upphov till ett alldeles eget mysterium inom naturvetenskapen, det som kallas "ålfrågan".
En fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och som nu dör ifrån oss, utan att vi riktigt förstår varför.
"Ålevangeliet" är också en bok om författaren och hans far och hur ålen förde dem samman: "Dom är märkliga, ålarna", sa pappa. Och han verkade alltid lite förtjust när han sa det. Som om han behövde det gåtfulla. Som om det fyllde något slags tomrum i honom. Och jag lät det övertyga även mig. Jag bestämde mig för att man finner det man vill tro på när man behöver det. Vi behövde ålen. Tillsammans hade vi inte varit desamma utan den.

Utdrag ur boken:
s.56
"Ålen gäckade honom, och det bidrog kanske till att Sigmund Freud med tiden lämnade den rena naturvetenskapen för den mer komplexa och omätbara psykoanalysen. Sättet ålen gäckade honom på var dessutom ironiskt med tanke på vad Freud så småningom skulle komma att fördjupa sig i; den dolde sin sexualitet för honom. Mannen som senare skulle komma att påverka hela 1900-talets tänkande kring kön och sexualitet, och som skulle gräva sig djupare in i människans inre än någon före honom, lyckades när det kom till ålen inte ens hitta själva könsorganet."

Min erfarenhet är att det ofta är så att när en bok blivit upphaussad till skyarna, så faller den ner som en pannkaka när jag läser den.
Därför var jag också ganska skeptisk när jag tog mig an denna till formatet lilla bok om ett stort mysterium. Tack och lov möter jag inget fikonspråk som skulle kräva en magistersexamen för att begripa. Istället finner jag en berättelse om en far och en son och hur ålfisket i ån bygger deras relation.
Samtidigt får jag veta hur ålens livscykel gäckat nästan alla stora vetenskapsmän som gett sig sjutton på att lösa dess gåta.
Ibland känner jag lite vämjelse rent av. Jag har serverat rökt ål på julbord och blev inte någon älskare av den fettdrypande "delikatessen", men jag finner desto mer sympati för ålens enorma tålamod i sin riktiga livsmiljö, den kan bli minst lika gammal som den äldsta människa! Och jag ger den känslor, jag kan inte låta bli. Jag tycker synd om ålen i brunnen som bara ligger där och andas, år ut och år in, men när man äntligen beslutar sig för att "rädda" den till ett akvarium...ja ni fattar, det går inte så bra.
Nu har man vänt och vridit på de flesta aspekter av ålens livscykel och hur i hela friden kan det vara så spännande och givande läsning?
Boken lever i alla fall med råge upp till mina förväntningar och jag förstår nu varför den sålts till över trettio länder innan den ens gavs ut!