Jag har läst…

En kvinna besöker Japan med sin åldrande mor. De går på konstmuseer, äter middagar och tar skydd undan regnet.
De samtalar om livet, om banala saker, och mellan samtalen råder en svårtolkad tystnad.
Under ytan tar en en berättelse form, om migration, avstånd och den eviga gåta som en familj utgör.

Utdrag ur boken sid. 82
"Han var ambitiös och hade ett fint utmejslat ansikte som kändes alldeles för barnsligt, men som jag visste skulle bli bättre med åren. Det fanns ingenting med honom som egentligen störde mig, ändå kände jag det som om vi i grund och botten var främlingar för varandra. Han brukade ofta säga, på ett kärleksfullt sätt, att jag var lite udda och att jag tog mitt jobb på restaurangen på för stort allvar. På den tiden tog jag allting på stort allvar. Jag pluggade hårt eftersom jag genuint trodde att det tjänade ett högre syfte, och jag tyckte om tanken på att leva livet enligt en särskild strikt regim eller metod. Allt jag ville i livet var att bemästra en enda sak väl. Jag utförde också mitt arbete på det sättet."

En tunn liten berättelse som kändes ganska främmande och banal. Den har egentligen inte någon början eller något slut utan består av iakttagelser och korta ögonblicksreflektioner. Något stannar ändå kvar i mig men jag kan inte sätta fingret på vad.