Jag har läst..årets Nobelpristagare

Kathy, Tommy och Ruth var klasskamrater på en idyllisk internatskola på engelska landsbygden.
"Ni har kommit till världen för ett visst ändamål", fick de veta av skolans förmyndare, "och er framtid är redan avgjord".
Genom kärlek, sorg och svek knöts de tre vännerna allt hårdare samman under åren.
Kathy är nu trettioett år. Hon minns alla antydningar eleverna fick om sina kommande öden. Varför var det så viktigt att de tecknade och målade? Vem var den mystiska madame som regelbundet hämtade deras alster? Varför undvek andra människor dem? Och varför undanhölls de sanningen?

Utdrag ur boken:
"Det var lektioner där vi genom rollspel skulle framställa olika personer som vi kunde stöta på ute i världen - kypare på caféer, poliser och så vidare. Vi blev alltid både spralliga och oroliga av de lektionerna."

"Kanske skulle vi ha varit lyckliga om saker och ting hade kunnat få vara oförändrade ännu en tid, om vi kunde ha fördrivit fler eftermiddagar med att småprata, ha sex, läsa högt och rita."

Jag hade inte hört talas om den här författaren innan han utsågs till pristagare i år. Men av de kommentarer som skrevs uppfattade jag det som att han var en tillgänglig författare, en som var lättare att förstå och ta till sig än många tidigare pristagare.
Så glad i hågen tittade jag först på Babels specialprogram om årets Nobelpristagare. Ishiguro höjdes till skyarna av samtliga närvarande, och speciellt denna roman som diskuterades i en liten bokcirkel.

Förväntningarna var därför ganska höga när jag började läsa boken. Den började långsamt och rätt ointressant och mycket vardagligt. Jag blir otålig och tycker att det behöver börja hända något som ruskar om. Men då jag läst halva boken har det fortfarande bara handlat om trivialiteter och jag uppfattar huvudpersonerna som passiva och avskärmade. Varför ställer de inga frågor, varför är de inte nyfikna på livet? Varför vill de inte ha svar? Andra människor än de på skolan nämns knappt i hela boken. Hur beter de sig bland andra människor, varför ifrågasätter man ingenting, hur får de pengar att överleva?
Visst, de lever i en bubbla, men unga människor är nyfikna och vetgiriga. Utom just dessa.
Jag blev mycket besviken, jag fick ingen riktig känsla för någon av karaktärerna, språket var inte gnistrande, scenariot visserligen intressant men inte så jag ens höjde på ögonbrynen.
Det är inte ofta jag ger mig på att testa pristagarnas verk för jag inbillar mig att de är för svåra att begripa.
Kanske är det så att jag har missat poängen, jag kan inte se på vilket sätt boken är anmärkningsvärd. Trist och tråkig blir mitt betyg, det verkar vara två läger, de som anser boken vara ett mästerverk och de andra som är lika undrande som jag.