Sorgebud

För några dagar sedan fick jag ett tungt besked, min första man, min dotters far, hade gått bort.
Trots att vi inte haft kontakt på många herrans år så väckte förstås beskedet både bestörtning och gamla minnen till liv.

Jag var bara 15-16 år när vi lärde känna varandra, vi bodde ganska nära och tillhörde samma kompisgäng.
Han var fyra år äldre, hade redan körkort och bil och jobbade som snickare.
Han var vuxen helt enkelt, något som imponerade på mig som tidigare bara haft sällskap med unga pojkspolingar i min egen ålder.

Mycket i mitt liv handlade om att frigöra mig från min mamma.
Jag hade växt upp med min mamma och mormor, men mormor hade nu blivit dement och bodde på ett ålderdomshem. Mamma och jag drog inte jämnt och jag ville hemifrån så snart som det bara var möjligt. När jag fick jobberbjudande från mitt sommarjobb valde jag att hoppa av plugget, tjäna pengar och flytta hemifrån.

Saijas blivande far och mor fattade tycke för varandra och när jag fyllde arton förlovade vi oss och byggde vårt första egna bo.

Vi åkte på semester till Mallis och planerade vår framtid.
När jag fyllde tjugo tog vi nästa steg och gifte oss..

Vi köpte en fastighet med ett litet hus och en stor fin trädgård några mil utanför Helsingfors.
Där gick jag sedan i väntans tider, tills en liten Saija tittade ut..

Tyvärr höll inte äktenskapet mer än ett par år, jag upptäckte att vi hade väldigt lite gemensamt och när min man åkte utomlands för att jobba några månader var skilsmässan ett faktum.

Vad som sedan hände var att jag ganska snart flyttade till Sverige med min dotter.
I början umgicks far och dotter ibland men åren gick, dottern lärde sig svenska, började i svenskspråkig skola och tappade sin finska mer och mer ju mer sällan hennes far besökte henne.

Så småningom blev det sorgligt nog slut på hans intresse för sin dotter och kontakten upphörde helt.
Senast min dotter träffade sin far var hon i tolvårsåldern.

I detta blev de bägge förlorare, de lärde aldrig känna varandra ordentligt, och självklart faller det ansvaret på fadern som var vuxen men pga språkbarriären valde bort sin dotter.

Sin vackra kloka dotter, sina fina barnbarn, sitt barnbarnsbarn, allt detta gick han miste om…

Enligt vad vi nu fått veta av han systrar var han sjuklig de senaste åren och han kämpade länge. Han gick inte med på att syskonen tog kontakt med min dotter förrän precis innan han gick bort så de hann inte ses…om nu dottern hade valt att träffa honom..

Ännu ett kapitel i livets bok är till ända, vila i frid Sepi