augusti 2013 – Paulas Pörte

Svampkavalkad!

För tillfället lever jag i min egen lilla svampbubbla.
Jag plockar, rensar, torkar, steker, äter, ja fullkomligt andas svamp!
Därför känns det ganska naturligt att det får bli mitt bloggtema idag, håll till godo, både matsvamp och oätlig svamp och giftiga sorter förevisas!
Jag är absolut ingen svampexpert, jag har lärt mig några sorter genom åren, och plockar självklart inte en enda svamp jag inte är bombsäker på. Det ska inte du heller göra!

Igår kom första regnskuren på bra länge och självklart var jag ute på byn och promenerade då! Bara att gilla läget, och det gjorde jag, även om det tjippade i mina otäta skor på hemvägen! För regnet behövs om svampen ska frodas i skogarna!

Jag vet inte om man ska kalla det ett Kalle-år i år, men nog finns det ganska gott om dem med tanke på torkan. Detta är i min värld kungen av svamp, du kan äta den tunt skivad rå med bara lite fin olivolja och salt på, du kan steka den i såser och stuvningar och som torkad förgyller den vilken maträtt som helst.

Sandsoppen är Dalarnas landskapssvamp och därmed ganska vanlig i våra näringsfattiga barrskogar. Jag äter den sällan färsk, jag väljer att torka den för då framträder smaken mycket bättre. Svampen blir mörkblå då man skär i den men det hör till. I leverpastej används den som tryffelersättning och många hävdar att den kan ersätta stenmurklan.

Tegelsoppen är lätt att känna igen på den färgglada hatten och foten med svart prickmönster som hör till gruppen strävsoppar.

Citronslemskivlingen är en bra nybörjarsvamp, brun på ovansidan, slemmig hatt, kolla under så känner man igen den på skivorna, färgen och den gula färgen på foten. Dra bort det slemmiga hattskinnet redan i skogen annars kletar alla svampar ihop sig i svampkorgen.

Idag hittade jag säsongens första blodriskor, det finns både tall- och granblodriska. Ofta finner jag den maskäten, det var inte många som var fräscha. En jättegod svamp att bara knapersteka.

Dagens skörd var inte så stor men så var vi inte borta en timme ens.

Och sen har vi alla de vacraste svamparna som bara är till för att beundras, se men inte röra!

Marinerad svamp är gott och har man plockat mycket svamp är det bra att ha variationsmöjligheter.
Jag använder antingen pepparriskor eller små fårtickor eller taggsvampar. Dem förväller jag, riskorna 20 minuter i mycket vatten, tickorna behöver bara en kort stund. Jag kokar en lag av en god neutral olja, vitvinsvinäger och hela vitlöksklyftor och en rejäl nypa salt. Jag lägger ner svamp och torkade örtkryddor i en burk och häller på den heta lagen. Efter avsvalning får den stå i kylen i fyra dagar innan den är klar att avnjutas, gärna med en bit finskt rågbröd!

Ut på böljan den blå…

Äntligen blev det av!
Redan i försomras pratade vi om att hyra en båt och ro ut på Säfssjön..

Nå, inte har det blivit av, men då sommaren verkar ha kommit för att stanna hur länge som helst så kändes det inte för sent utan vi gjorde slag i saken!
Kanoter finns i mängder, men en finnkäring i en ranglig kanot, nej tack

Det var tillräckligt rangligt i en aluminium-roddbåt…

Blinka är alltid pigg på nya äventyr och hon skötte sig exemplariskt i båten!

Vackert så in i vassen!

Här gör vi ett strandhugg för fika

En lång smal ås som kallas “tjärmana” blir bredare ju närmare fastlandet vi går.
DEt är en speciell natur med djup mossa och höga furor, mycket svamp men tyvärr är de flesta alldeles intorkade

Här och där sitter järnrör i marken med texten “skyddat enligt lag”, undrar vad det handlar om?

Vi traskar tillbaka mot båten och åsen blir åter smalare och smalare

I bakgrunden syns Solberget där slalombackarna pistas vintertid

Soltorkar mina brunbrända ben som jag doppat i sjön när jag puttade ut båten från stranden

..och plötsligt rasslar det till under båten och vi har gått på grund!
Vattenståndet är lågt i sjön och vi har ingen kunskap om var grynnor och stenar ligger, men en båt i aluminium håller för några törnar och vi kommer strax loss och fortsätter färden.
Det var så skönt nu då turistsäsongen i princip är slut, vi var i stort sett ensamma ute på sjön, på högsommaren formligen kryllar det av flytetyg av olika slag.

Nu ska jag ta hand om dagens skörd, gick en liten vända, inte mer än ett par hundra meter hemifrån, men den mindre svampkorgen lyckades jag ändå fylla med KarlJohan, björksopp och fårtickor, helt otroligt i torkan!

Jag har läst..

Maos siste dansare av Li Cunxin

I en mycket fattig by i nordöstra Kina sitter en liten bondpojke i sin skrangliga gamla skolbänk och är mer intresserad av fåglarna utanför fönstret än av ordförande Maos Lilla röda och alla de storvulna slagord den innehåller.
Men just den dagen kommer några främmande män till hans skola – de är utskickade från Madame Maos kulturdepartement.
De letar efter barn till bönder som ska kunna formas till trogna väktare av ordförande Maos stora visioner för Kina.

Detta är den sanna historien om hur en liten pojkes levnadsbana på grund av en ödets nyck totalt förändrades på ett enda ögonblick.
En dag skulle han komma att dansa med världens främsta balettsällskap.
En dag skulle han bli god vän med presidenten och med Amerikas första dam, med filmstjärnor och Amerikas mest inflytelserika personer. En dag skulle han bli stjärna: Maos siste dansare och västvärldens älskling.

Det är ett häpnadsväckande levnadsöde som här tecknas fram.
Jag tror att vissa människor föds extraordinära och har talang och vilja att förändra sig själva och sitt liv på ett sätt som inte är möjligt för alla.
Visserligen får pojken i denna berättelse hjälp på vägen att ta sig ur sin fattigdom, men trots allt är han den ende från denna dansskola som gör denna långa märkliga resa.
Efter danskarriären nöjer han sig självklart inte med att skörda lagrarna av sin enorma framgång, nej då utbildar han sig till aktiemäklare samtidigt som han fortsätter att dansa som förstedanseare på baletten…

Förutom denna mans oförglömliga liv fascineras jag speciellt av skildringen av hans barndom.

Utdrag ur boken:
“Min mors inkomster var beroende på vädret och turen. Man hade inte mycket att säga till om när det gällde vilka grödor som skulle lanteras, det var centralregeringen i Beijing som bestämde det. Man odlande främst vete på vintern, majs, durra och jams odlades under resten av året. Först tog staten hand om den största delen av skörden, till ett pris som regeringen hade bestämt, sedan delades resten upp bland bönderna efter antalet medlemmar i varje familj och efter hur många poäng som familjen hade tjänta int under året. Varje dag skrev ledare för varje arbetslag i byn upp vem som hade arbetat och hur många timmar. Det mesta en man kunde få ihop under en arbetsdag var tio poäng, och på den tiden var tio poäng värt ungefär en yuan vilket motsvarar 17 amerikanska cent. Kvinnorna fick hälften av vad männen tjänade.
Ett år var det sås vårt torka att ingen lyckades få ihop en enda yuan på ett helt år. Byn tvingades låna pengar från provinsregeringen rför att i sin tur låna ut till familjerna. Det tog alla i byn mer än två år att betala tillbaka vad man lånat, och trots det hade bönderna varit tvungna att äta allt som rörde sig och en del som inte gjorde det. Ofta kunde de inte ens hitta någon bark att äta.
När jag föddes som mina föräldrars sjätte son levde alla i svår fattigdom och många var sjuka. Tre år med projektet som Mao hade tagit initiativ till hade resulterat i en av de största svältkatastrofer världen någonsin sett. Trettio mijoner människor dog.”

“Varje dag ska vi innan vi börjar vår första lektion med stort allvar buga oss inför ordförande Mao. Vi ska önska honom ett långt liv, för vi skulle inte ha varit här om det inte hade varit för hans skull. Han är vår räddare, vår sol och vår måne. Utan honom skulle vi fortfarande befinna oss i lidandets mörka värld. ”

Författaren är född 1961 och växte upp i en barnaskara på 7 söner. Senare skulle barnbegränsning införas och idag är det i Kina endast tillåtet med ett barn.
Det är en bit världshistoria man får följa med i då man läser boken.
Den litterära ambitionen är inte lika stark som själva berättelsen men den är lättläst och välskriven.

Ett häpnadsväckande människoöde skildras på ett sätt som i alla fall fascinerade mig och även gav min allmänbildning en putsning.
Jag skulle kunna berätta så mycket mer om boken, men jag föreslår istället att du läser den själv!

Mitt betyg ***