Jag har läst..
Dalkullor En svensk märkvärdighet av Hoff Sven Hedlund
På ett unikt sätt får vi följa med Hoff Svens vandringar i tid och rum och möta stolta, slitsamma kvinnor som tog sig dit där arbete och inkomster fanns.
Som med enbart sina dialekter, svåra att förstå när de lämnade sina hemsocknar, tog sig fram i alla miljöer och även i främmande land.
Hårkullorna från Vpmhus blev uppskattade av Tsaren i Ryssland och av Drottning Victoria i England, av svenska kungligheter liksom av vanligt folk. Dalkullorna var fattiga men stolta.
Hoff Sven lyfter initierat fram det vardagliga och unika i kullornas liv och leverne.
Han berättar bland annat om varför kullorna tillsammans med dalkarlarna svarade för den största rörligheten i Sveriges land.
Dalkullorna, före tågresandets tid, vandrade över hela Sverige, över hela Norden, till Ryssland och norra Europa.
De arbetade i ljus- och ammunitionsfabriker, på kyrkogårdar och i herrskapsträdgårdar, i kungliga parker, de rodde och vevade på vatten i Stockholm, Göteborg och andra städer.
De fanns på byggarbetsplatser. I sina sockendräkter var de synliga.
Författarens mormor var en dalkulla som när hon var ung vandrat från Leksand till Gävle och med fraktskuta åkte vidare till Stockholm och arbetade på ett bryggeri. Hennes livsöde väckte författarens nyfikenhet och han har gjort en djup och omfattande inventering av dalkullorna byggt på deras egna berättelser och fotografier.
Detta är ett riktigt praktverk som har underhållit mig ett tag nu.
Jag hade ingen aning om att dalkullorna verkade inom så många olika områden, bl.a inom trädgårdsskötsel, kyrkogårdsarbete, krutfabriker, bryggerier, stearinljusfabriker, på varuhus, som tvätterskor, torgförsäljare, i gruvnäringen och inom olika hantverk.
Jag läser att roddkullorna minst sagt blev mobbade av roddarmadammerna, kullorna var trevligare och erbjöd bättre service och konkurrensen var mördande. Kullorna anklagades för att ta jobben från männen samt från kvinnorna i Stockholmsområdet.
Intressant är att läsa gamla brev som kullorna skickade till sina fästmän eller hem till föräldrarna.
En mursmäcka skulle blanda murbruk och med ok och två spannar av trä, totalt 60 kg, bära fram det till murarna som ibland jobbade på byggnader i flera våningar.
Dom sjöng:
”I början man trodde att vi vore svaga
men kvinnornas svaghet är endast en saga.
Beslutsamhet finns det och handling och mod
ja, det finns en kraft som är kärnfrisk och god”
Men det kunde också sluta illa.
En tidningsartikel från 23 december 1852 lyder:
”En nittonårig dalkulla omkom på ett förfärligt sätt i Stockholm. Sysselsatt med att å en byggnadsställning wid 4:e våningen af ett hus bära murbruk förlorade hon balansen och nedföll, hvarvid hon först trefade hufvudsvålen och högra hälen mot hörnet af ett plåttak och sedan spetsades på en träspira som genomträngde hennes hufvud. Hennes moder som å gården tillredde murbruket, hade varit ögonwittne till den fasansvärda händelsen.”
För den som är intresserad av hur man levde förr, samt självklart för dem med rötterna i Dalarna rekommenderar jag varmt denna påkostade och intressanta bok. Kanske kan den rentav passa i ett paket under julegranen?
Mitt betyg ****
Mia
Åh, en bok i min smak! Det är ju så förbaskat spännande och intressant med historia, speciellt med kvinnohistoria…jag skulle inte alls ha nåt emot att få den under granen… 🙂
Kram i snön där nere i Pörtet!
soffie
den boken lät mycket bra ska kolla efter den:) trevlig blogg du har jag hittade hit via Mat Mia:)
messan
Vilken härlig bok. Jag läser som du vet mest deckare men har faktiskt börja läsa lite mer faktaböcker…väldigt nyttigt tänk vad man lär sig av det:). Historia är ett ämne som är så spännande för det ju hur många spännande historier som helst.
Kramar om dig från ett -25 gr kallt väder idag
annette
Den boken måste jag bara ha tag i, var ju inte bara Dalkullor som for omkring och reste dit jobben fanns, har en ”gammal” kärlek med anknytning till Bernhard Nord vars mamma for runt och jobbade som kokerska uppe i fjälltrakterna bland rallarna.
Min bekants Far Bernhard N var ju inte direkt rallare men dom stötte väl på varandra ändå;) Fast det var först som vuxen han träffade sin ganska för honom okända Far, vi läste alla Bernhards N böcker och så reste vi för många år sedan i dom spåren uppe vid Marsfjället med omnejd, den finaste semster jag någonsin upplevt!
Hoppas skidskyttet går vår väg;)
Kramen