Allhelgonadagen firas alltid den 1 november läser jag mig till.
Men, vi firar Alla helgons dag på en lördag, i år blir det alltså den 4 november som då är en röd dag.
Jag blir lika förvirrad varje år…
Nåväl, jag tänkte ta med dig till en kyrkogård idag, vi har en stor kyrkogård här i Norslund som vi ofta passerar när vi går in till stan. Jag brukar titta över muren och konstaterar då att det är en gammal kyrkogård med gravplatser i många olika stilar.
Jag har ända sedan jag flyttade hit tänkt ta en promenad inne på kyrkogården som grundades 1884,men det har förstås inte blivit av. Jag har ju alltid Daniel med mig och han ska inte vistas på en kyrkogård.
Men, en dag hade jag varit i stan på ett ärende och kom ensam gående hem.
Nu eller aldrig tänkte jag…
Det här är de vackraste gravkorsen jag vet, de flesta är inte längre läsbara
Här har jag kunnat tyda texten. Här vilar Johanna Olsson från Boda socken född 1892 död 1909
I den här pampiga graven vilar kaptenen Anton Pihlström tillhörande Kungliga Dalaregementet. Född 1862 död 1902
Baksidan av en gravplats som visar ett stort pampigt träd, fast, det är inget riktigt träd..
Går man närmare från framsidan kan man se att trädet är hugget i sten. Här vilar skogschefen och jägmästaren Jonas Bjurstedt som levde 1848-1905
Den här stora fina gravstenen stod lite ensam för sig och på stenen står: Här hvila Fru Emelie Hoflund, en god moder och under en lång följd av år en omtänksam värdinna för många som gästade staden. Född å Valla gård, Östergötland 2 februari 1842, död i Gefle stad 12 oktober 1920. Även sonen Thure vilar här-
Den här märkliga stenbyggnationen har fångat mitt intresse när jag passerat utanför muren, platsen kallas Ljungbergs kulle.
Nu får jag se hur den ser ut från andra sidan, det här är ett mausoleum. Ett mausoleum är en praktfull minnesbyggnad på en grav, ett monument i form av en särskild byggnad.
Jag läser att man installerade både belysning och telefon inne i mausoleet, utifall att…
På lördag vill jag gärna komma hit till denna vackra kyrkogård och se alla vackra tända ljus på gravarna.
Min egen familj vilar i en familjegrav i Helsingfors där jag inte har varit på en himla massa år.
Där finns även plats för min urna, men jag har pratat med min dotter om att jag istället vill att min aska sprids för vinden.
När jag flyttat till Sverige dog min mor hastigt bara tre år senare i en hjärnblödning, 48 år ung.
Jag hade ett avtal om skötsel av graven under några år, jag trodde också att jag skulle besöka min gamla hemstad lite nu och då men så blev det aldrig. Jag hade ingen familj kvar där och livet pågick för fullt här i Sverige.
Jag är nöjd över att jag inte saknar att besöka en grav för att minnas utan gör det ändå, var jag än befinner mig.
Jag hade ett bra samtal i ämnet med min dotter och dotterdotter i somras när vi råkade passera en stor kyrkogård. Det kändes då naturligt att prata om hur vi tänkte och hur vi skulle önska att bli ihågkomna. Dessutom har jag uttryckt mina önskemål i Vita arkivet.
Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och dammråttor, mamma, mormor, gammelfarmor/mormor
Minton
En gammal kyrkogård med vackra kors. Det är bra att informera barnen hur man vill ha det när man har somnat in.
Kramar från oss
Paula
Jag förlorade bägge mina föräldrar väldigt hastigt och inte så lustigt, mamma dog i hjärnblödning, pappa stod o borstade tänderna när han segnade ner, ingen obduktion gjordes. Därför lever jag med vissheten att det kan gå fort och helt oväntat. Lika bra att ta upp på bordet så inga frågetecken kvarstår hos efterlevande. Kram till dig och nospuss till Minton
Gun Wiik Pils
På kyrkogårdar kan man utläsa en hel del av tidsandan människorna levde i. Kvinnorna var ofta ett bihang och benämns som hustrun och männen hade alltid en titel om det så bara var husägare. Det är väl tur att titelsjukan försvunnit, skulle nog vara svårt att lista ut vad människor med alla konstiga konstruerade engelska titlar hade sysslat med.
Paula
Håller med om att titelsjukan inte behövs, men jag upplevde ändå att det var trevligt när det stod yrken på dem som gått bort. Tyvärr sällan på kvinnorna. Vad skulle det stå för titel/yrke på min gravsten? Bankkamrer, matmamma, hamburgervändare, lucknucka, ekonomichef, fönsterputsare, äsch, så stora gravstenar finns inte, haha
LillaSyster
Gravkorsen är verkligen vackra.
Bra att dina nära och kära vet hur du vill ha det. Jag tänker på mina nära och kära som lämnat mig lite varstans. Finns inga gravar att besöka. Men de är med mig ändå. (Jag gillar ju att ha en viss ordning på mina växter i trädgården, men det som får poppa upp där det vill är Aklejan- för det är en sådan strax påminnelse om min kusin som dog innan hon hann fylla 40)
Ha nu en bra torsdag jag ska strax sätta mig i bilen och åka till jobbet. Kram
Anna-Lena
Kyrkogårdar är ofta intressanta platser. Så även denna, Riktigt häftiga gravstenar. Ovanliga.
Får nig se till att skriva i Vita arkivet. Det känns lite “kymigt” bara.
Vill inte ha grav. Besöker sällan mina föräldrars grav, trots att vi kör förbi kyrkan på väg till min bror…
Spridas för vinden låter “härligt”. Minneslundar är ju också bra.
Får se till att ta mig i kragen och öppna arkivet! Kram
Paula
Jag har blivit luttrad då mina föräldrar gick bort tidigt. Vi pratade aldrig om döden annat än att man skämtade ibland. Jag är skorpion och väldigt medveten om döden, jag tänker på den varje dag! Inte på något jobbigt vis, men jag tänker på livet och döden ofta, det har jag alltid gjort, till de flestas stora förvåning. Vita arkivet är en fin gest till anhöriga tycker jag, ett hjälpmedel som talar om hur jag vill ha det om jag blir överkörd imorgon, typ! Gillar dig och din blogg också! Kram
Mia
Fint inlägg, varför är vi så dåliga på att samtala om döden? Det är ju trots allt det enda vi vet ska hända här i livet, det gäller oss alla. Vita arkivet är bra, det spar en massa tankar och bekymmer för de efterkommande. Imorgon åker jag till Granö kyrka och tänder ljus vid mina svärföräldrars grav och till minne av mina andra som lämnat oss. Kram på’re
Paula
Hoppas du fick en fin och känslosam stund på kyrkogården. Jag uppskattar stämningen där och hade tänkt en kvällspromenad till den här kyrkogården ikväll, men det sprack för min kompis vägrade gå mer än femtio meter. Orkade inte streta iväg på egen hand sen…Jag är ju skorpion och för mig är döden en del av livet som jag ofta tänker på. Kram min fina vän däruppe i norr!
Anna i Portugal
Wow vad vackra kors och gravar. Telefon inne i graven låter lite väl hoppfullt, men samtidigt fint på nåt sätt. Viktigt att efterlevande vet vad en vill.
Karin
Vilken fin kyrkogård och vilken spännande välutrustad grav!
Visst är det förvirrande med Alla helgons dag och allhelgonadagen! Och så halloween den 31:a, dessutom… Det betyder ju ungefär samma sak, dessutom.
Ibod11 - Ingrid
Det finns mycket att se och ta in på kyrkogårdar och jag gillar verkligen trädstenen. Ett vackert mausoleum också med en fin text på dörren. De gånger jag tar mig till kyrkogården på Allhelgonahelgen har jag helst gjort det tidigt på morgonen dagen efter. Då får jag vara ifred med mina tankar och många ljus lyser fortfarande fint. Jag har inte bestämt mig än om ifall jag ska åka dit på söndag men kanske.
Det är jättebra att ni har hittat ett tillfälle att prata om hur ni vill ha det när ni dör. Vi har också pratat om det men jag hoppas så klart att det är jag som försvinner först.
Kram
Paula
Jag är inte troende eller religiös men ibland önskar jag att jag var det. För äkta troende är livet enklare på något vis. De behöver inte fundera över vad som ska hända, de överlämnar sig i trons kraft. Så funkar det inte för mig, o jag tänker nu då religionskrig åter rasar att hur ska någon egentligen kunna hävda att just hans tro är den rätta! Det är ju helt galet. Då tycker jag det är mer intressant med andlighet som man kan enas om i ett vidare perspektiv. Kram
Äventyret Framtiden
Gamla gravplatser är intressanta i sig rent historiskt men personligen tycker jag inte om monument av det slag som man ser många gånger.
Själv ska jag spridas här i Atlanten, den dagen det är dags.
Här var Allhelgonadagen igår, precis som det ska vara.
Varm kram från gränden!
BP
Vilka märkliga, annorlunda gravplatser. Har inga kyrkogårdar i min närhet, så jag har inte besökt någon på år och dag, men jag måste säga att dina “gravar” skiljer sig rejält från dom jag minns. Speciellt mausoleet som ser ut som en bunker eller en militär sambandscentral i berget. Coolt!
Ja, hur vill man bli begravd? Har ju inga släktingar kvar alls, så jag har inte ens tänkt tanken vad “någon” ska göra med min aska. För kremering är det jag också föredrar.
Har aldrig haft någon speciell “känsla) för gravar. Jag menar den som har dött bryr sig ju inte, och den som överlever tycker kanske att det bara är smärtsamt att besöka en grav, oavsett om det är en urna eller en kista ligger där under jorden. Jag kan inte ens bestämma mig var min aska skulle hamna, för man får visst inte sprida askan varsomhelst. Nej, jag skjuter på problemet ett tag till…
Bra att du och tjejerna diskuterade på ett “naturligt” sätt hur du vill ha det. Då vet dom.
Paula
När vi går bort har ju inte vi något som helst problem med det, vad jag förstår är vi inte längre med och tycker nånting. Så det är ju irrelevant att önska sig sig si eller så, så det gör jag inte. Men, jag vill inte ligga som ett lik i en grav, huva hemska tanke, nej aska ska jag bli, och sen är det finito vad jag önskar mig. För ärligt, det är en vacker gest att sprida askan någonstans, men jag lär ju inte bry mig. Jag är i en annan dimension, eller så har jag fötts pånytt, i Indien eller Alaska, vad vet jag tihi
Kicki
Det är intressant att gå och läsa på gravstenar. Jag reagerar på hur unga många var när de dog.
Jag har inga gravar att gå till, Både mamma och pappa ligger i minneslundar.
Om jag inte får bli strödd i skogen så är det minneslund som gäller.
Anhöriga ska inte behöva ha dåligt samvete för att man inte besöker en grav. Minnas kan man göra ändå,
Kram
Paula
Jag reagerade faktiskt tvärtom nu när jag gick runt här i Norslunds kyrkogård. Jag tyckte många levde till väldigt hög ålder, kanske för att de tillhörde den övre klassen eller kanske hade de bara tur. Och jag tycker som du, inga krav på att efterlevande ska behöva ta på sig att sköta en grav.
Kramen