Axel Florin föddes 1907 och flyttade som barn till Munkfors.
Han försörjde sig som fabriksarbetare, gifte sig och fick en dotter. Men vid sidan av lönearbetet växte det som började som en hobby på fabriksgolvet till en dröm om något mer. Han lyckades bli antagen till konststudier i Göteborg och fortsatte därefter att skulptera på sin fritid.
Samma längtan efter att skapa fanns hos Lars Lerin under hans uppväxt i Munkfors. Redan som ung ville han bli konstnär och i det uthus där Axel hade sin ateljé fick den tonårige Lars stå och måla.
I boken återberättar Lars Lerin Axels livshistoria och tecknar samtidigt ett porträtt i ord och bild av ett samhälle och en tid som nu är borta.
Det är en konstnärs hyllning till en kollega och mentor - en skildring av skapandets villkor och det obetvingliga behovet av att uttrycka sig genom konsten.

Utdrag ur boken:
"Hos vissa luktade det Salubrin och Lasarol, hos andra luktade det gubbe. Vägglössen gömde sig bakom familjeporträtten. Man skurade med kokhett vatten och klistrade gråpapper, men lössen var förståndiga. De vandrade från lägenhet till lägenhet".

"Min första tandläkare var ingen tandläkare, men han hade mottagning på Lumplena en gång i månaden och drog ut tänder med kniptång. Och han sålde löständer tills alla såg likadana ut när de skrattade.
Mamma hade varit tandlös länge och hade svårt att äta. Hon fick nya tänder på Lumplena. När jag sa att h on såg ut som en häst började hon gråta. Hon spottade ut tänderna och brukade dem aldrig mer. Än idag ligger de i en låda i skänken."

En varm berättelse med dråpliga inslag i äkta Lerin-anda.
Först trodde jag illustrationerna i boken var gjorda av Axel, men så är inte fallet. Många är skisserna som illustrerar Axels liv och den tid han levde i.
Jag kan höra Lerins egen berättarröst när jag läser.
Låt bilder och text sjunka in, läs några sidor åt gången och njut.