En ung finsk student tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålning. Hon delar motvilligt kupé med en rysk vodkapimplande man på väg till ett bygge.
I en trång kupé möter öst väst och under den långa resan berättar den råbarkade reskamraten ett antal lika fruktansvärda som fascinerande historier om sitt hårda liv och om det land han trots allt älskar - Sovjet.

En kompakt, poetisk och mångbottnad historia om en tågresa genom 1980-talets Sovjetunionen. En resa som alltmer formar sig till ett mänskligt drama, en färd genom själens islossning och en meditation över historiens och tillvarons grepp om oss alla.

Rosa Liksom är pseudonym för Anni Ylävaara som föddes 1958 i Lappland, Finland. Hon har bott i Frankrike, Danmark, Island, Norge och Sovjetunionen. Hon är även verksam som konstnär.

Utdrag ur boken:
"Framför dem låg en ny dag med gula, frostiga björkdungar, tallskogar i vars gömmor djuren strövade omkring, och på slätterna böljade den färska snön, vita fladdrande kalsongben, slappa penisar, muffar, murvor och muttor, vida blommiga nattlinnen i flanell, yllesockor, sjalar och spretiga tandborstar, natten ilar genom mörkret och det dagas, en oeftergivlig kö till toans helgedom, torrtvätt mitt i stanken av piss, hostningar, skam, förlägna miner, skuggor från ångande teglas i fönstren, stora flak av kubanskt socker, papperslätta aluminiumskedar, mörkt bröd, Viola-smältost, tomatklyftor och lök, skrovet av en stekt kyckling, en burk pepparrot, hårdkokta ägg, saltgurka, en burk majonnäs, fiskkonserver och moldaviska burkärter."

Recensionerna till boken har varit höga och låga, antingen uppskattar man det tungsinta, deprimerande men mustiga språket med den underfundiga humorn eller så tycker man att det saknas handling i romanen.
Jag själv är överförtjust, just för att detta är en annorlunda pärla till bok från en exotisk annorlunda värld som skildras så omåttligt fantasifullt. Jag kan smaka på orden, både de som handlar om maten i matsäcken på tåget, som de som mer handlar om det fula landskapet som passerar genom fönstret.
"Flickan" och "mannen" blir så småningom presenterade med namn, men de är egentligen ovidkommande. Deras möte är laddat, inte sexuellt men de utmanar varandra på ett själsligt plan. Mannen som mestadels pratar genom alkoholdimmor, det blir som ett kammarspel fast scenen hela tiden förändras.
Kanske behöver man en viss inblick i det gamla Sovjet för att till fullo förstå boken. Jag var på klassresa i Leningrad i slutet av 60-talet och kände väl igen många miljöer, bland annat skurgummorna eller våningsvakterna som de kallades, på de internationella hotellen. De satt där i sina hucklen, hopkurade bakom ett bord, och deras uppgift var, ja vad var den egentligen? Hålla ordning på oss fulla tonåringar kanske?
Jag tycker du ska utmana dig själv, läsa denna roman om inte för annat så för det mustiga språket. För det är den värd. Och mellan beskrivningarna får du faktiskt reda på flickans historia, hur det kommer sig att hon sitter där på tåget med den galna ryssen mittemot.

Trettioåriga Helena får sparken från sitt jobb och blir samtidigt lämnad av sin man. När hon börjar arbeta som städare på sjukhuset dyker plötsligt hennes kusin Blåpojken upp i en sjukhussäng, och hennes mamma börjar ringa igen, efter många års tystnad.
Kan man glömma det som en gång ristats in i ens egen kropp? Och måste man återvända till det som varit, för att någonsin bli fri?

Detta är berättelsen om vad en flicka lovade vid en liten insjö i skogen och vad en vuxen kvinna tvingas göra för att infria löftet.

Utdrag ur boken:
"För det fanns ställen dit Helena aldrig återvände, ens i tanken. Elstängslen var dragna där, i huvudet, tvärs över den stigen, stigen ner till sjön, hem igen, stigen från mormor, där skulle de ladrig mer gå, någon av dem. Allt det där hade hon hamrat sönder, först med pennan, sedan med tangentbordet och med pennan igen, stampat på varenda liten gren som låg i vägen, suddat ut granar och tallar och björkar, skjutit fåglar som råkade flyga över dem, just då, för att ingen skulle se."

För ett par år sedan läste jag hennes debutbok " Då tänker jag på Sigrid" och den berörde mig så mycket.
Det var inte lite hon skulle leva upp till i sin nya bok.
Recensenterna har varit positiva, jag saknade känslan jag fick i den förra.
Eller, så har jag kanske rentav läst för många barn- och ungdomsskildringar så jag inte längre orkar engagera mig...
Eller, så tycker jag att det känns lite blasé för tillfället, lite oengagerat.
Fortfarande skriver hon lika bra prosa, det är själva berättelsen som inte når ända fram till mina hjärterötter.
Om du tänkt läsa boken, gör det, för jag kanske läste denna vid fel tidpunkt, när jag inte var mottaglig för ämnet, eller nåt.
Kanske beror det på att jag nyss läst ut en bok av Toni Morrison som jag tyckte var så bra att det helt enkelt inte gick att överträffa henne.
Så kan det bli ibland, att något antingen griper tag i en eller så gör det inte det..