Skåne 1889
Det är en kall morgon i slutet av mars när Hanna Johansdotter hittas av en granne, ihjälslagen i sitt eget hem.
Polisens misstankar faller snart på hennes man och svärmor. Fram träder ett tragiskt triangeldrama, fyllt av svartsjuka, skam och förbjuden åtrå.
De tre har levt isolerade och ingen vet egentligen vad som har skett på gården.
Men ryktena har länge gått på bygden. Det verkar som om en förbannelse vilar över Möllegården och alla som bor där...

"Djävulen hjälpte mig" är en psykologisk spänningsroman. En suggestiv skönlitterär tolkning av det ökända Yngsjömordet, som ledde till den sista avrättningen av en kvinna i Sverige.

Vilken ryslig och ruskig historia!
Jag är imponerad av författaren, en ung socialpsykolog som med denna bok gör skönlitterär debut.
Researcharbetet är imponerande, språket flyter på ett bra sätt, det finns en detaljrikedom och berättarglädje.
Det är dock den enda glädje man kan finna. Denna historia är grym, hemsk, vidrig, fasansfull.
Jag hittar inte minsta lilla strimma av livsglädje, allt är mörker.
Att skriva om det svåraste, incest och mord, det blir tungt, mycket tungt.
Det drar faktiskt ner mitt betyg en smula, jag har inga problem med att läsa om armod och elände, om mord och ruskigheter, men någonstans brukar ändå ett litet ljus brinna, man kan hitta små fragment av lycka och framtidstro. Så inte i den här berättelsen...
Helt klart står dock att jag kommer att läsa författarens nästa bok också, tro inget annat

Black smoke stains a summer blue sky. A school is on fier. And one mother, Grace, sees the smoke and runs. She knows her teenage daughter Jenny is inside. She runs into the burning building to rescue her.
Afterwards, Grace must find the identity of the arsonist and protect her children from the person who´s still intent on destroying them.
Afterwards, she must fight the limits of her physical strength and discover the limitlessness of love.

Ja hur ska jag beskriva den här boken?
Den är en en relationsroman, en roman om en familj, en spänningsroman och lite mer därtill.
Det "lite mer" består i att huvudpersonen, berättaren, och även en av de andra karaktärerna meddelar sig "från andra sidan". De är inte avlidna men i koma, och rör sig som spöken eller själar mellan sina kvarfjättrade fysiska kroppar och som fritt svävande andeväsen.
Nå, vad tycker jag om det?
Lite trösterikt, lite sagoaktigt, lite naivt och barnsligt.
Hela berättelsen är som en saga för vuxna, goda människor kämpar mot onda makter. Precis som i livet, fast där kutar vi inte runt som saliga andar direkt..
Lite för tillrättalagt, lite för sliskigt för min smak, men absolut läsvärd.
Kan de döda återuppstå? Finns det ett liv efter detta? Ingen som vet, ingen som vet..

"Jag är blind. Mannen satte med en snabb rörelse knytnävarna för ansiktet och det man sett försvann bakom dem, som om han velat hålla kvar i sin hjärnas inre den sista bild han hade sett, ett rött ljus på en trafiksignal. Jag är blind, jag är blind, upprepade han förtvivlat medan man hjälpte honom ur bilen, och tårarna som bröt fram gjorde ögon han påstod vara döda ännu mer glänsande."
Vad händer med ett samhälle när en plötslig blindhet utan påvisbara fysiologiska orsaker sprider sig som en skogsbrand bland befolkningen? Ögonläkarens om undersöker den först drabbade bländas, liksom alla hans patienter i väntrummet. De blinda, de blir allt fler, spärras in på ett hospital. Förhållandena blir värre och kampen om maten hårdnar. En person förblir dock seende i de blindas värld - läkarfrun: "Ni vet inte, ni kan inte veta vad det är att ha ögon i en värld av blinda, jag är ingen drottning, nej, jag är helt enkelt den som föddes till att se fasorna, ni känner dem, jag känner dem och ser dem...

Utdrag ur boken:
"Härifrån och framåt, frånsett en och annan fristående kommentar som inte går att undvika, kommer den gamles redogörelse inte längre att följas ord för ord utan ersättas med en omorganisering av den muntliga diskursen inriktad på en värdering av informationen genom användandet av en korrekt och tillämplig vokabulär. Motivet för denna oförutsedda förändring är det föga folkliga uttryckssätt som berättaren använde, under kontroll, vilket så när diskvalificerade honom som kompletterande skildrare, tvivelsutan viktig eftersom vi utan honom inte skulle kunna få reda på vd som har hänt i yttervärlden, som kompletterande skildrare, sade vi, av dessa oerhörda händelser, enär man vet att beskrivningen av vilka fakta det vara må endast har att vinna på de använda termernas stringens och relevans. För att återgå till ämnet, regeringen uteslöt således den hypotes som inledningsvis hade ventilerats, att landet befann sig under verkningarna av en epidemi utan kända precedensfall, förorsakad av en ännu så länge oidentifierad sjukdomsalstrare med omedelbar effekt och total frånvaro av föregående tecken på inkubation eller latens. Det skulle alltså enligt den nya vetenskapliga uppfattningen och administrationens därav följande och uppdaterade tolkning röra sig om en slumpartad och olycklig samtidig förekomst av omständigheter som för närvarande heller inte bekräftats och i vars patogena utbredning det redan var möjligt, framhävde regeringen, att med utgångspunkt i behandlingen av tillgängliga data som tydde på en snar och klar vändning av kurvan mot en lösning observera indicier som antydde en utmattning."

Hängde du med? Inte?
Inte jag heller...
Det är inte varje dag jag väljer att läsa en nobelförfattare.
Här har vi skälet.
Jag tycker det är så väldigt svårt att både läsa och tolka innehållet!
I den här boken som jag valde för det spännande temats skull, för huvudpersonerna som inte har några namn utan genom hela boken benämns, flickan med solglasögonen, den skelande pojken, den gamle med den svarta ögonbindeln, en ständig dialog som är snudd på omöjlig att följa på grund av sättet författaren skriver, helt utan citationstecken! Gång på gång måste man återvända till de vindlande långa meningarna för att utröna hur många personers dialog det handlar om i just denna enda mening!
När jag läser recensioner så är de flesta rent lyriska. Det bästa jag läst osv....
Men, det finns dock andra som tycker som jag, dravel, dravel, dravel.
Eller rättare sagt, så högtravande kanske att en vanlig dödlig inte kan greppa den sublima avsikten med historien.
För mig handlar det om en skräckroman á la Stephen King där King alla gånger avgår med segern!
Nu tar vi och väljer något helt annat än högtravande obegripliga nobelförfattare..

Erik Sorsa återvänder till barndomsstaden Mariehamn på Åland. Han är en framgångsrik chefsrekryterare, ekonomiskt oberoende, men inombords gnager en känsla av meningslöshet.
På en tillställning får han syn på en kvinna i svart klänning. Det är någonting i hennes blick som Erik inte kan sluta tänka på.
Han tar sig an ett uppdrag långt under sin kapacitet, att rekrytera en chef till stadens konstmuseum, då det visar sig att kvinnan han mött är gift med en av aspiranterna. Erik, som alltid har haft kontroll, alltid haft förmågan att avslöja människors svagheter, snärjs in i ett drama där kärlek kan beskrivas som makt över någon annan.
Samtidigt jagar en journalist Eriks egen historia, anledningen till att han har hållit sig borta från Mariehamn i mer än tjugo år.
Jakthistorier utforska vad som kan finnas under ytan hos det perfekta utseendet, de behärskade dragen.

Detta var en annorlunda bok mot vad jag brukar läsa, både till stil och innehåll.
Men så tycker jag att man ska uppfatta böcker, som olika sorters godis som man väljer och vrakar bland, denna är en ganska besk karamell med en underliggande obehagskänsla som sakta kommer krypande utan att någonsin utmynna i något crescendo.
Karaktärerna känns kyliga och flyktiga och inga svar blir presenterade på silverfat. Nej, här får man små avslöjanden, sen får man fabulera resten själv.
Jag valde boken mest för att det skulle handla om Åland men någon naturbeskrivande berättelse är det inte jag har läst. Men författaren mejslar fint sin historia, den gör ingenting för att man ska tycka om den eller känna sympati, den står på egna ben och tål att läsas.