Siv Dahlin är åter på banan i Varning för vilt, den här gången som mäklarassistent.
Fastighetsförsäljning i glesbygd är inte lätt. Dessutom upptäcker Siv diverse obskyra aktiviteter som hon måste hantera, utan att bli avskedad..

Nio andra berättelser: en handfull svenska krusbär, stickiga och sura, men förbannade också och understundom söta.

Varsågod. Tonen är mollstämd men det finns skönhet, det finns hopp.

Utdrag ur "På en öde ö i havet"
- Jag trivs. I början åt jag mest på rummet men det har jag slutat med. Jag tycker om det ljudliga morgonsstöket i matsalen. Lokalradion står på med nyheter om halka och avåkningar, det slamrar av porslin, jäntorna snor mellan borden där de gamla sitter och tuggar, kattrumpstunna flätor, nedhasade hängslen. Jäntorna är högljudda men får mest tigande till svar. Man är döv. Man är senil. Man är trött fast man nyss steg upp. Jag är en av dem, gammal och färdig och nöjd.

Utdrag ur "Det svarta bakom solen"
- Ändå denna stolthet. Över vad? Medan vi ingenting annat har gjort än att krusa. Krupit och förminskat oss, fjäskat och strukit medhårs, beredda att göra vad som helst för lite kärlek, till och med om den var spelad.

Hon är bitsk, arg, vass, osentimental, rapp och osminkad.
Jag har alltid gillat Aino, jag har nog läst de allra flesta av hennes romaner och berättelser.
Hon ger ibland en käftsmäll, som i en av berättelserna här, där jag börjar hoppa över ord, för jag anar vartåt det barkar, jag vill inte läsa, vill inte veta, men jag måste ju....Och så växer en klump i magen, jag blir så berörd. Och det är ju det som läsning handlar om, att bli berörd.
Hon kan beröra, Aino, och hon kan som ingen annan beskriva miljön som jag så väl känner till, glesbygden, finnbygden, de stora öde skogarna, de få människorna, originalen, de utstötta.
Alla finns de där, de presenteras i de olika berättelserna, alltid lika läsvärda.