En inuitflicka växer upp i en liten arktisk stad i nordligaste Kanada på 70-80-talet.Från tidig ålder känner hon en magnetisk dragning till tundran och djuren som omger henne. Naturen blir en tillflykt från tristessen, våldet och alkoholmissbruket som präglar bygden - och när den börjar kalla på henne bestämmer hon sig för att svara.
"Spricktand" är en nyskapande och omstörtande roman som blandar memoar, fiktion, poesi och inuitisk mytologi. Författaren utforskar en värld där gränserna mellan gott och ont, djur och människa, offer och förövare, verkligt och inbillat suddas ut, men där kärlekens kraft består.
Utdrag sid.45
"Vi har skola som vanligt: det är inte tillräckligt kallt för att hålla stängt. Ska man få ledigt måste det vara åtminstone minus femtio i vindbyarna. Vägarna är genomfrysta, så kommer det att vara ända till maj eller juni.
Under allt detta lever permafrosten, som saktar ner tiden och bevarar allt det som egentligen ska ruttna. Kamiiterna hjälper fötterna att tramopa smidigt över den hala isen, den krasande snön och de djupa drivorna. Sälskinnet är varmt, men blodet har gått ur mina fötter. Fötterna har nedärvda minnen av vilka senor de ska böja för att inte halka på olika sorters is."

Jag har aldrig läst något liknande.Det är helt surrealistiskt, boken innehåller både dikter och prosa och mytologiska väsen trängs på sidorna. Mycket annorlunda och spännande läsning, på ett positivt sätt.