Ett och ett halvt år senare..

Så lång tid har nu gått, 1½ år, sedan jag skiljde mig.
Kanske dags för en reflektion över hur livet har förändrats.
Visst tänker jag ofta på hur lite man vet om framtiden, hur mycket man än planerar och funderar så kan verklighetens framtid bli något helt annat.
Som den blev för mig.
Inte bara en gång, utan flera gånger.

Jag har till min stora glädje många vänner på nätet, en del har följt mig och mitt liv i många år nu, en del bloggar själva, andra inte.
Men alla dessa vänner, som jag sällan eller aldrig träffat i verkligheten, har tillfört glädje och kloka tankar.

En av dem skrev ett mail, ja, det var inte det första hon skrivit, men denna gång skrev hon något som fick mig att se på mitt liv från en annan synvinkel, ur en annan persons perspektiv, och det var intressanta iakttagelser hon förmedlade.
Hon förblir anonym men jag har fått tillåtelse att återge delar av hennes brev:

“Jag har sparat ett brev som jag skrev till dig julen 2014. Där lovade jag nämligen berätta, hur jag tycker att ditt liv har förändrats efter separationen, utgående från dina blogginlägg förstås. Ett löfte är ett löfte, och nu ska jag infria det. Här kommer det:

Jag är faktiskt slagen med häpnad, som det brukar heta, för jag tycker det skett en mycket stor förändring! Nu ska du minnas, att jag egentligen inte vet eller känner till nånting. Jag bara läser dina inlägg och jämför dem lite vagt med gamla inlägg och formar mina intryck ytligt.

Den största förändringen är att du har så mycket mer socialt liv än tidigare. Du är djurskötarvikarie, då är loppisförsäljare, du har deltagit i hundpromenad, du har väninnor. Du har deltagit i studiecirkeln Läs och res, och du var med på den efterföljande resan. Du var på en kryssning med dottern och ungdomarna. Du har gått på restaurang med vänner.

Inte var det så förut! Då var det tvåsamheten som gällde.
Du och din man åkte runt på många ställen och gjorde härliga utfärder, jag vet. Men jag minns också att du har skrivit, att det kunde gå veckor utan att du talade med någon annan än din man. Jag kan inte säga när det var som du skrev så, men det har etsat sig fast i mitt minne (för jag känner igen fenomenet). Jag inser att separationen var en chock och att det behövdes tid för att komma över den. Ja, man säger så: komma över. Jag vet själv att man egentligen inte kommer över nånting, men i bästa fall hittar man någonting nytt och ett eget liv och slutar upp med att hela tiden älta sitt tidigare liv. Det är precis vad jag tycker att du har gjort.
Jag tycker du har mycket mera eget liv än förut! ”

Och tänk, hon har ju alldeles rätt!
Trots att jag levde ett bra liv med exmaken så blev tillvaron mycket förändrad efter åren vi drev företag tillsammans.
Vi hade inte längre ett tydligt mål med vart vi var på väg, ett gemensamt intresse.
Min man jobbade mycket och sent, själv var jag inte längre arbetsför men försökte hitta min roll bland djur och natur.
Men visst var jag ganska ensam, även om jag också både behöver och trivs med att vara själv i perioder.

Det ena ska ju inte behöva utesluta det andra, i den bästa av världar skulle jag ha haft både nya vänner, roliga intressen och min make kvar!
Men, så blev det inte, och med facit i hand är jag ändå nöjd med hur mitt liv ser ut idag.

Det finns faktiskt en del fördelar med att leva ensam, det har jag inte gjort några längre perioder tidigare i livet, nu behöver jag inte ta hänsyn till någon annan utan lägger upp min tid som jag vill.

Jag har vänner som för tillfället genomgår jobbiga skilsmässor.
Dem vill jag trösta med att även om det är ett helvete, så kommer dagen då man kommit igenom den nattsvarta tunneln och livet vänder till det bättre.
Hav förtröstan, omge dig med vänner, gör saker du tycker om, bryt med dem som stjäl din energi, och låt saker och ting sjunka undan och börja sedan ta små steg i en helt ny riktning.
Det kommer att bli bra, jag lovar!