Extempore

Känner ni till uttrycket “extempore” ?
Det är lite av essensen i mitt liv, improviserat och oförberett…

Det är därför jag ibland glömmer mobilen eller kameran eller stavar eller ryggsäck, även fast jag försöker förbereda mig…
Men, sen får jag små egna infall, bara sådär extempore…

som igår..

..för visst blir man lite exalterad när solen skiner och snön gnistrar…

Jag skulle ju bara traska en kort bit upp till fd. finnbastun, men så såg jag skoterspåret..

..och plötsligt var jag på väg upp mot “klinten”…driven av en nyfikenhet om hur mycket skog man avverkat högre upp..
Till och med gamla fabrikspipan ser vacker ut i finvädret

Till min glädje hade man lämnat några gamla trotjänare kvar på sin rot..

Kondisen är inte på topp och nu saknade jag mina stavar när det bara bar uppför… men man kan ju låtsas stanna och beundra utsikten och passa på att hämta andan..

Nu är vi strax uppe på platån, min fjäril har alltid bråttom!

“Jamen kommer du nån gång matte, jag har ju väntat jättelänge..”

utsikten här uppifrån är lika magnifik oavsett årstid..

..men på nervägen slog jag en vurpa ändå, ser ni mitt “lilla” rumpavtryck?
Fick för mig att där rådjuren gått där kan också en tjock tant ta sig fram…men icke, höger fot sjönk ner genom snön..

och jag är glad att jag slapp bli fotad medan jag kravlade mig upp, i bara långkalsongerna..
Medan jag håller på så inser jag att det inte blir några fler promenader upp innan snön smält undan för rätt vad det är bär inte skaren längre och det vore ju pinsamt att behöva påkalla räddningstjänstens uppmärksamhet..

precis så här känner jag mig, gammal, grå men med patina…jag behöver också lite kulturmiljöhänsyn…

snipp snapp, där får promenaden ta slut, med ett par söta stubbar iklädda vita mössor, tack för idag!