Jag har läst..

Kalak av Kim Leine

Kim växer upp i Nordnorge i en krets av Jehovas vinnen som håller honom i strama tyglar. När Kim är fem år gammal stöts fadern ut ur församlingen och bosätter sig i Köpenhamn.
Tolv år senare flyr Kim från kraven och flyttar till sin beundrade far. Men det visar sig snabbt att fadern inte har några likheter med den idealbild som Kim har skapat.
Efter några dagar förgriper sig pappan på sin son. Övergreppen pågår av och till under ett år.
Kim utbildar sig till sjuksköterska, gifter sig och får två barn och familjen flyttar till Grönland för att han ska komma bort från sin far.
Skammen och skulden över det som har skett fyller honom med en vrede som han flyr ifrån med hjälp av kvinnor, sprit och droger.
Men han finner sig också allt mer till rätta i det grönländska samhället och blir så småningom en äkta grönländare – en kalak
Och till slut gör han sig fri från sitt fasansfulla förflutna.

Man kan kalla detta en minnesroman, en skönlitterär självbiografi.
Den är tung och dyster och inramningen med den grönländska karga naturen passar perfekt till storyn.
Alla övergrepp som förekommer från faderns sida är vidriga, men omnämns i försiktiga ordalag av författaren. Man har svårt att hitta den inre vreden som han självklart måste ha haft inför vad som skedde.
Däremot kommer vreden i form av självförakt och destruktivt leverne med en massa tillfälliga förbindelser och droger och alkohol.
Jag fascineras mest av den grönländska naturen och atmosfären som författaren målar upp. I ett hårt klimat blir också människans natur en annan, man söker förströelse där man kan få den, äktenskapsbrott är vardagliga företeelser som alla accepterar och våld och alkohol förekommer i rik mängd, liksom självmord.
En inte alltför upplyftande historia alltså, dock läsvärd även om jag inte kände att jag kom huvudpersonen “under huden”
Mitt betyg blir ***

Bland träden av Gyrdir Eliasson

47 berättelser av den isländska novellkonstens mästare.
Berättelserna är komprimerade, ibland nästintill frusna ögonblick. De låter oss förnimma en annalkande fara och genljuder av sensommartung nordisk melankoli.
Det jordiska och det övernaturliga pågår sida vid sida; människor upplever förunderliga saker och drabbas av oförklarliga händelser mitt i det vardagliga – och läsaren lockas omärkligt med till avgrundens rand…
Gyron Eliasson är en träffsäker stilist med en knivskarp svart humor. Han rör sig obehindrat mellan samtiden och det förflutna, mellan popkultur och finkultur och från det ljuvt glädjefyllda till ensamhetens nattsvarta deperation.

Ovanstående text från baksidan av boken.

Jag har alltid tyckt om novellformen. Den har en början och ett slut och berättar en historia, bara att den är ganska kort.
Det är en konst att uttrycka sig kort. Inte alla är så duktiga på det utan behöver bre ut sig.
I skolan gillade jag uppsatsskrivning men fick ofta bannor av läraren för att jag skrev “noveller” istället för uppsatser.

Men jag undrar vad min lärare hade sagt om dessa noveller?
De har ingen början och inget slut, orden liksom bara pågår, man kommer in mitt i en händelse och går ut utan att få veta vad som hände sen!
För mig blev detta oerhört frustrerande.
Dessutom var novellerna så korta att det endast tog någon minut eller ett par att läsa en. Sedan följde nästa som handlade om något helt annat.
Jag var tvungen att göra så att jag läste boken parallellt med en annan bok för att försöka låta de korta styckena sjunka undan i medvetandet innan jag läste nästa.
Ändå blev jag inte klok på dem. Det är väl som vanligt när det gäller prisbelönt litteratur, det är för invecklat för att jag ska förstå dess storhet.
Visst, det handlar om ett gediget hantverk, men det handlar om fragmentariska skisser och inte noveller och det bästa var nog miljöskildringarna som var ganska betydande del av historierna.
Den exotiska miljön på Island bildar ramen för berättelserna som ofta slutar när katastrofen närmar sig.
Kanske ska man själv fantisera ihop vad som hände sen, men sådant funkar inte för mig.
Det blir endast ** men jag skulle gärna höra synpunkter om någon annan har läst boken!

Havsmannen av Carl-Johan Vallgren

Falkenberg i början av 1980-talet.
Den unga Nella har vuxit upp i samhällets utkant. Hennes yngre bror Robert är mobbad i skolan, och Nella gör allt för att skydda honom.
På så sätt hamnar hon i ekonomisk skuld till broderns värsta plågoande, som verkar vara i stånd till vad som helst.
Hennes tidsfrist rinner snabbt ut.
Men snart inträffar något överraskande, något som ändrar förutsättningarna för allt.

Herreminje, vilken förfärlig historia.
En berättelse om människans ondska när den är som värst, så hemsk att man kan se hornen i pannan på de elaka barnen.
Jag har läst många uppväxtskildringar där barn har farit illa, dock aldrig någon så brutal historia som denna!
En far som åker in och ut på kåken, en mor som är alkoholist och inte ens ser till att det finns mat hemma, allt detta kan jag ha överseende med. Men inte den vidriga ondska som barnen blir utsatta för, av andra barn! Det är att ta allt mänskligt hopp ur tillvaron och göra den så svart att inte minsta lilla ljusglimt finns kvar.
Jag anser mig inte vara naiv, jag vet att det förekommer våld som är helt oprovocerat och att mobbning är grym. Men denna historia tar nog priset..
Ska då havsmannen vara en räddare i nöden? Kanske är det så det är tänkt, men för mig blev historien än mer otrolig och hamnade till sist på skröne-nivå.
Detta var den första bok av Vallgren som jag läste, och jag måste säga att den inte gav mersmak.
Barnmisshandel, djurmisshandel som inte tjänar något syfte annat än att få mig att må illa, så kände jag!
Många värderar boken mycket högt även om de flesta anser att våldet är förfärligt. Jag blev bara illa berörd.
Mitt betyg ** knappa stjärnor för att texten är stilistiskt välskriven

0

One Comment:

  1. Havsmannen började jag på, men orkade inte läsa långt, det var uppenbarligen rätt val att lämna tillbaks den oläst. Den första boken blev jag ordentligt nyfiken på, tror den skulle passa mig, ska genast kolla om den finns inne, för jag har lästorka för tillfället. Noveller är inte min grej, och de här verkar ju lite väl djupa för mitt intellekt.

Kommentera