Jag har läst…

Ön av Lotta Lundberg

Långt ute i Söderhavet ligger ÖN. I eget majestät, bortglömd och paradisisk under palmerna.
Där arbetar Olivia, en svensk läkare, sedan tjugo år i sjukstugan. Hon har blivit en själklar del av ön, älskar Taip men deltar även i danserna på Udden.
När turister från en lyxkryssning anmäler sexuella övergrepp på ön skickas Christian, en brittisk socialchef, dit för att utreda sanningen bakom anklagelserna. Under några heta veckor kommer allas föreställningar om frihet, sexualitet och skuld att ställas på sin spets.
ÖN är en av Samväldets sista kolonier i Stilla havet. Vems är paradiset? Och vem kan lämna föreställningen om det?

Jag tyckte när jag läste baksidestexten att upplägget lät annorlunda och spännande, en vinklad historia i en exotisk miljö som kunde ge upphov till konfrontationer.
Riktigt så blev nu inte denna sociologiska thriller som baserar sig på en verklig händelse som utspelade sig på ön Pitcairn år 2004 då flera män fälldes för sexuella övergrepp på minderåriga tjejer.
Jag hittar inte paradiset i beskrivningen av ön, jag hittar mer ett deprimerande samhälle som är skitigt, fullt av skräp där vilda djur traskar omkring bland hyddorna och smutsar ner. De klara lagunerna nämns men den jobbiga hettan och höga luftfuktigheten fastnar mer på mitt skinn.
Hit till ön skickas tre engelska socialarbetare som ska göra en utredning över påstådda övergrepp. Det kommer nämligen kryssningsfartyg till ön, de är nödvändiga för öns överlevnad för de för med sig förnödenheter och ger pengar från turismen.
Den svenska “läkaren” (hon är inte färdigutbildad) ger ett ganska mystiskt intryck, hon är en människa utanför normen som hade stora planer för sitt liv och nu har denna intelligenta människa bott på ön i 25år utan att uträtta just någonting. Hon har tidigt konstaterat att de lokala huskurerna som används av ursprungsbefolkningen är effektivare än hennes penicillinkurer.
Nå, en intressant aspekt i boken är den gamla kolonialmaktens godtyckliga behandling av sakernas tillstånd på ön, och någon egentlig konfrontation mellan naturfolkets sätt att leva kontra den brittiska prydheten hittar jag inte, däremot är slutet alltför förvrängt.
Som om författaren nu sett att bokbladen blivit tillräckligt många för att snabbt avsluta hela historien.
Trots intentionen att ställa sakers tillstånd på sin spets, och att det verkligen framkommer missförhållanden så fattas något som jag inte kan sätta fingret på, kanske äkta engagemang och mera ingående personporträtt?
Mitt betyg **

Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren

“Jag skulle vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag är Josefs fru och barnens mamma och kollegernas kollega och patienternas terapeut och Anss och Georgs svärdotter. Jag heter Cecilia. Jag har tappat bort mig själv för länge sen”

Cecilia bor med man och tre barn i en våning på Stora Essingen; så nära innerstan och ändå är de öbor, som Josef brukar säga. Båda är framgångsrika parterpeuter och räddar svajiga äktenskap med icke-febintliga sexliv på löpande band. Tillvaron borde vara idealisk.
Problemet är att det har börjat skava i Cecilia. Hon står inte ut med barnens klängiga ömhetsbehov eller Josefs krav på uppmärksamhet, och patienternas hopplösa förväntningar får det att krypa i henne. Men hon gör sitt yttersta för att ingenting ska märkas. Med hårt sammanbitna käkar är hon alla till lags medan ytan sakta krackelerar.
Utan att inse det slår Cecilia in på en väg som leder till fördärv, inte bara för henne själv utan också för dem hon älskar.

Utdrag ur boken:
“Hon lagar mat, nattar, tvättar kläder, älskar, köper födelsedagspresenter, skriver tackkort och facebookar om sitt liv med statusuppdateringar som skulle kunna tillhöra precis vem som helst.
-Är duktig och målar om kökslister
-TRvätt och handling och städ innan bio med två speedade ungar Gahhh!
-Har haft bästa grannarna på middag. Tack finaste Susanne och Robert Grahn för att ni finns!
-Latmask idag!
-Årets varmaste löprunda till Ålsten och tillbaka. Underbart.

-När blev maj det nya december? Stressnivå 110 procent
-Krossade min sons favoritbil med flit
-Snodde hundralappar ur grannens plånbok när de kom på middag

Nej, så skriver hon inte. Gillaknappar och hejarop från Facebookvänner.
-Cecilia, du är fantastisk!
-Jag vet precis hur det känns, haha!
-Då är vi två!
-Tack själv finaste Cecilia för en underbar middag med din underbara familj!”

Moa tog formligen andan ur mig!
Relationsromaner är inte mitt förstahandsval, men nu undrar jag om jag inte är helt frälst!
Denna historia är absurd samtidigt som den är rent fysiskt plågsam att läsa. Och så himla konkret!
Inga hummanden här inte, går det åt pepparn så gör det det med buller och bång.
Det är som att läsa den bästa av rysare, man hamnar i skallen på Cecilia, får följa hennes varje tanke och handling och ser vart det barkar men kan inget göra!
Hela hon är spänd som en fiolsträng,men försöker hålla garden uppe, de små galenskaperna hon hittar på tar sig grövre och grövre uttryck, hon springer som en galning om nätterna istället för att sova, hon stjäl grejer från sina kolleger, och sedan blir det än värre…
Barnen märker att hon inte är ärlig i sin relation till dem, yngsta grabben kissar på sig och dottern är mobbad och har inga vänner.
Utåt sett lever hon i den bästa av världar men inombords är det totalt förfall.
Ända ner till botten måste hon innan hon kan börja kravla sig uppåt igen.
Inget är tillrättalagt, språket driver på och jag sträckläser boken
Mitt betyg **** och nu ska jag leta på hennes tidigare romaner!

0

5 Comments:

  1. Med ett sånt betyg måste den bara vara läsvärd, Moa’s bok!!!! Jag tyckte jag kände igen mig i vissa delar redan i din rescension….
    Kram Paula!

  2. Jag har gillat det jag läst av Moa H tidigare…ska titta efter denna bok ..

    Härliga bilder här inne.(som alltid)

    Tack för dina alltid så rara ord hos mig…och du har så rätt…jag trodde inte inte det lyste igenom så klart……vemodet rullar in och förändringens vindar blåser

    Stor kram

  3. Moas bok blev jag riktigt sugen på!!

  4. Den där sista boken lät lovande, den ska jag lägga på minnet.
    Kramen

  5. Moa är ingen författare jag läst men nu blev jag nyfiken…

Kommentera