Jag har läst..

Marionetternas döttrar av Maria Ernestam

En varm sommardag i början av åttiotalet gör den elvaåriga Mariana en fasansfull upptäckt.
Fastbunden på en av hästarna på familjens karusell snurrar hennes pappa runt runt. Skjuten till döds.
Drygt trettio år senare bor hon kvar på samma lilla ort där hon driver en affär som säljer leksaker och marionett-dockor.
Den lugna tillvaron förändras när amerikanen Amnon Goldstein flyttar dit.
Han vinner mångas förtroende och får dem att göra sådant de aldrig tidigare vågat.
Men hans närvaro väcker också misstänksamhet. Och då otäcka och oförståeliga saker sker blir stämningen alltmer spänd.
I sökandet efter vem Amnon egentligen är rivs begravda minnen upp och Mariana tvingas slutligen konfrontera den tragedi som aldrig fått sin förklaring.

Ja så långt allt väl…
Det låter som en intressant och spännande intrig….men
Jag får inte berättelsen att hålla ihop!
Kittet rasar, persongalleriet är spretigt och onödigt stort, handlingen går ibland in i totalt ointressanta betraktelser och dialoger som tar udden ur berättelsen.
Att vi alla känner till hur romerna och resandefolket haft det med förföljelser långt in i våra dagar känner vi väl till, hur samhället gaddar ihop sig och lätt skyller allt som händer på just det faktum att denna grupp människor befinner sig på platsen vet jag allt om själv som vuxit upp med mycket fördomar angående romerna som var påtagligt många där jag växte upp.
Jag har läst samtliga Ernestams böcker och måste säga att Kleopatras kam var jättebra medan jag inte tyckt så bra om de övriga.
Mitt betyg **

Tony och Susan av Austin Wright

En dag får Susan Morrow ett bokmanus från sin exman Edward, som hon inte hört av sedan hon lämnade honom för tjugofem år sedan.
Edward vill veta vad hon tycker om hans roman Nattdjur. Motvilligt börjar Susan läsa historien om matematikprofessorn Tony Hastings, som under en bilresa med familjen hetsas till en olycka – en incident som blir upptakten till en konfrontation med ren och skär ondska.
Susan sugs in i den gastkramande berättelsen, men kan samtidigt inte sluta tänka på varför Edward är så angelägen om att just hon ska läsa den. Vad har hans historia egentligen med henne att göra?
Finns det ett dolt budskap i manushögen?
Allteftersom hon läser historien om Tony Hastings tvingas Susan konfrontera mörkret inom sig och omvärdera det liv hon lever.

Den här boken gavs ut redan 1993 och fick lysande recensioner. Dock glömdes den snabbt och nu har man valt att utge den pånytt för att få flera läsare.
Jag hade stora förväntningar på denna spänningsroman och blev jag besviken? JA!
Grymt besviken blev jag!
Upplägget är det enda fiffiga med hela berättelsen. Man följer nämligen Susans läsande av manuskriptet, sitter bokstavligt bakom ryggen på henne. När hon pausar i läsandet handlar de kapitlen om hennes eget liv och hennes tankar om sin tillvaro.
Så långt allt väl, men var är spänningen?
Manuskriptet om Tony Hastings är visserligen magstarkt, men samtidigt är det en orgie i feghet, mannen som inte törs ta strid för sin familj utan fegar ut och så går det som det går….
Feghet, skuld och hämnd är starka känslor som alla ska samsas inom bokens pärmar men jag får ingen känsla alls för någon av karaktärerna.
Jag finner dem osympatiska och jag struntar fullkomligt i deras patetiska liv.

Utdrag ur slutet av boken:
“Hennes ilska beror på hur hon formulerar det, får näring av de ordalag i vilka hon beskriver Edwards förolämpning, som detta: hans roman som hat. Hans ynnest som fälla. Hennes rätt att läsa inskränkt. Det undslipper henne, det hon är arg över, visar sig vara något annat än det hon trott. Det kan reduceras till följande: påfrestninge, den rena påfrestningen. Påfrestningen att bevara en rättvis inställning trots förödmjukelsen det innebär att ha fel. Påfrestningen att sätta kärlek och har inom parenes för att kunna läsa opartiskt under tre sittningar. Påfrestningen att gå in i hans fantasi, att vara Tony, bara för att sparkas ut som om man varit påflugen. Påfrestninge att inte bry sig om påfrestningen och sedan bli avspisad.”

Jag har läst stycket tre gånger och skrivit ner det en gång, men det är inte lätt att ta till sig texten. Frustrerande upplever hon förstås sin situation men oavsett så berör den inte mig.
Bör nämnas att boken överlag fått positiva och rent av lyriska omdömen, en del säger att det är det bästa de läst.
Kanske bottnar sig min besvikelse i just detta, att åter igen uppleva att jag har helt motsatt åsikt och att mitt intellekt inte räcker till för att förstå textens komplexa natur och storhet.
Med detta sagt, * blir mitt betyg, och jag är omåttligt stolt över att ha läst klart boken med tanke på hur jag upplevde läsandet.

Ja det är ju tur att jag inte har rubriken “Lästips” utan istället “Jag har läst” för jag kan ju inte med bästa vilja i världen rekommendera dessa två böcker.
Men, smaken är som baken, delad, skriv gärna en kommentar om din åsikt om du läst ovanstående romaner.