Jag har läst..

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

aleksijevitj

De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen.
De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt.
Så de teg.
Tills Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia.
Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals dupintervjuer och ingår i författarens stora livsverk “Utopins röster”, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.

Ibland känner jag att man behöver traska iväg utanför sin “comfortzone”, ta sig an något som känns ganska jobbigt och allt annat än roligt.
Jag växte upp i Helsingfors med min mamma och mormor. Jag har fortfarande kvar urklipp ur tidningarna och tapperhetsmedaljer som min morfar fick under kriget.
Man pratade inte om kriget hemma hos mig. Man pratade inte om kriget hemma hos andra finländare heller.
Men faktum är att de som var med och stred nog alla hade sina trauman att försöka ta sig igenom när väl kriget var slut. Någon hjälp stod inte att få, posttraumatiska stressymptom var vanliga och man söp för att glömma.
Min familj hatade ryssarna. Det gjorde många andra också.
Men ryssarna kände också stor fosterlandskärlek och även kvinnorna anmälde sig som frivilliga.
Ta mig, jag vill till fronten skrek dom.
Och i den här boken skildrar kvinnorna sina krigserfarenheter vid fronten. Något de inte gjort tidigare. Det har varit tabu att berätta.
Författaren säger:
“Jag skriver ine om kriget, utan om människan i kriget. Jag skriver inte krigets historia, utan känslornas historia. Jag är en själens historiker. Å ena sidan u tforskar jag en konkret människa, som lever under en konkret tid och som har deltagit i konkreta tilldragelser, men å andra sidan måste jag urskilja den eviga människan i henne.
Man borde skriva en bok om kriget som gjorde en så äcklad att själva tanken på krig skulle framstå som motbjudande. Och vansinnig. Till och med generalerna skulle bli äcklade..”

En röst ur boken:
“Jag var flygare. Jag gick ut flygklubbens kurs med högsta betyg, och jag var bra på att hoppa fallskärm. Före kriget hann jag dessutom gifta mig och föda en flicka.
Min man var en av de första som for till fronten. Nu levde jag ensam med min dotter, hela tiden bodde vi på förläggningar. Och hur hade vi det? Jag höll henne inlåst hela dagarna. Innan jag gick hemifrån ställde jag fram gröt. Vi började flyga redan klockan fyra på morgonen. När jag kom hem på kvällen var hon alldeles insmord med den där gröten, vare sig hon ätit eller inte. Hon grät inte ens, utan tittade bara på mig. Hennes ögon var stora, precis som min mans..
I slutet av 1941 kom dödsbeskedet: min man hade stupat utanför Moskva. Han var gruppchef. Jag älskade min lilla flicka, men jag skickade iväg henne till hans släktingar. Och bad om att bli skickad till fronten…Den sista natten…hela natten stod jag på knä vid barnsängen…”

Detta är drabbande och nödvändig läsning.
De är fruktansvärda avskyvärda händelser som skildras ibland utan minsta tecken på upprördhet. Det var ju bara så det var.
Språket är lättflytande och avsnitten korta, det blir förstås korvstoppning då väldigt många röster berättar om samma hemska saker, men läsvärd, ja den är den absolut.
Mitt betyg blir ***

0

3 Comments:

  1. Nåt att läsa för mig, för mamma pratade inte om kriget heller, även om jag frågade så fick jag knapphändiga svar. Synd, för det är en del av min historia också…
    Tack för tipset, Paula och stor kram till dig!

  2. Det är en bok som helt klart borde läsas! Att kvinnor var med i kriget det var inte nytt för mig, lottakåren, sjuksköterskor men inte att de befann sig stridande sida vid sida med männen, det var för mig helt nytt.
    Tack snälla Du för att du öppnat något nytt för mig. Jag ska försöka hitta denna bok och läsa men det måste bli sommarläsning när skolan är slut. ( Om det inte finns någon lugnare stund)

    Önskar Dig en fortsatt skön tisdag, ska snart hämta grabbarna från skolan.

    Kramar!

  3. Känner igen det där med katterna och mat. Ett väld.igt klassiskt och irriterande sätt som gör man kan bli tokig. Förstår dig precis…… Visst är det bra som spaningsbord till katterna, går ju snygga till lite med en såg kanske…. Sen kanske ni springer förbi en loppis nån gång, där brukar det finnas bord och annat som katter kan både gilla och behöva :) och människor också för den delen ;-)

Kommentera