Jag har läst..

En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström

Ester Blenda Nordström var Sveriges första – och troligen en av världens första – “wallraffare”.
År 1914 var hon journalisten på Svenska Dagbladet som utgav sig för att vara bondpiga och sökte jobb på en gård i Sörmland.
Hennes oerhört fängslande och innehållsrika reportagebok återger på ett unikt sätt – som ett avslöjande inifrånreportage – hur pigorna på landet hade det.
Boken blev en bestseller som sålde i 15 upplagor på sin tid.
Här för första gången i nyutgåva, med efterord av dokumentärfilmaren och skribenten Ylva Floreman.

Utdrag ur boken:
“Med stävan i ena handen och mjölkpallen i den andra vandrar man längs den långa raden av djur.Och man sitter där med all luften omkring sig fylld av det milda ljudet av idissling och starka tänder mot knastrande hö, man lutar huvudet mot en varm och mjuk djurkropp och mjölken kommer störtande under ens fingrar i långa vita fulla strimmor ur det spända juvret ned i stävans blanka och klingande djup. En nyfödd kalv råmar mjukt och sorgset i sin kätte, modern svarar med ett trånande böl. Så går ett par timmar – ett par timmar fyllda av den mest intensiva ro och frid, en värdig inledning till en lång dags tunga arbete”.

“Man for omkring i ett ständigt jäkt, man måste helt enkelt alltid ha bråttom för att hinna med alla de sysslor som var en ålagda, och Anna hade under årens lopp fått en springande, framåtlutad gång som hon inte ens kunde lägga av när någon gång frihetens timmar genomjublades. Hon sprang till logdanserna, sprang till sina möten, orden snubblade i den vanvettigaste brådska över hennes läppar och ständigt ångade hon som ett snälltåg mellan rummen med överkroppen böjd så lång framåt som möjligt liksom för att hinna lite fortare åtminstone med en del av sig själv”

“Tidens frågor hade ingen som helst betydelse för Anna – hon visste inte mer vad som skedde ute i världen än om hon levde på en obebodd ö i norra Ishavet, och vad kvinnosaken beträffar, så visste hon inte om att ett sådant ord existerade en gång. Aldrig i livet hade hon funderat över rösträtt eller likställighet med mannen. -“De skulle allt bli någe de om du eller ja gav oss te riksdasmän. En kunne lika gärna villa bli kung mesamma. Tsss, ja har välan allri hört sån lort förr, du ljuger bestämt i mej alltihop”!

Att kastas exakt 100 år tillbaka i tiden är inte bara spännande och lärorikt, det ger fantastiska referensramar för hur fort utvecklingen har gått.
Denna tunna bok där varje ord är värt sin vikt i guld skulle vara obligatorisk i skolorna.
Den är skriven i brytningstiden då industrialismen påbörjade en flyttvåg från landet till städerna och människors livsvillkor förändrades markant.
Denna bok skriven med en ljuvlig humor som andas vänlighet och förståelse är fantastisk.
I efterorden berättas om författarens eget liv som slutade tidigt och tragiskt. Hon hann dock skriva även andra titlar, bland annat tillbringade hon en tid med samerna bland renhjordar. Tyvärr finns inte dessa berättelser på biblioteket, jag tror minsann jag ska försöka leta reda på dem på något antikvariat.

Läs läs och läs är min uppmaning, det är en varm berättelse om det fysiskt tunga livet på landet.
Full pott **** blir betyget