Jag har läst..

Innan floden tar oss av Helena Thorfinn

Sofia och Janne packar väskorna för att bosätta sig utomlands.
Sofia har höga ambitioner för sitt nya jobb som biståndschef på svenska ambassaden i Dhaka, huvudstaden i Bangladesh. Janne ställer något motvilligt in sig på att vara medföljande och ta hand om hem och barn.
Mötet med Dhaka blir omtumlande och de värderingar som var lätta att ha vid köksbordet hemma i Sverige blir svårare att upprätthålla i den nya kaotiska verkligheten.
Samtidigt i en liten by långt ute på landsbygden ändras livet för alltid för systrarna Bhuia.
I en värld där fattigdom, religion och gamla traditioner reglerar unga kvinnors liv in i minsta detalj tvingas de till beslut som inte ses med blida ögon av omgivningen.
Beslut som så småningom leder dem till diplomatkvarteren i den myllrande storstaden.

Utdrag ur boken:
“Han kände sig ivrig att komma hem och få träffa flickorna. Men regnet hade gjort att motorrickshawn inte kunde komma ända fram, utan sista biten fick han halka fram själv i leran.
Redan på håll såg han att hans lilla hus hade tilldragit sig grannskapets intresse. En handfull personer hängde in genom fönstret eller stod och trängdes i dörröppningen, och han förstod att de fraämmande gästerna erbjöd ett intressant avbrott i vardagen.
Badda, ett av Dhakas många slumområden, var det som låg närmast diplomatkvarteren, och därför försörjde dessa med en ständig ström av kockar, ayor, städare, kökspojkar, trädgårdsmästare, chaufförer, skoputsare, lampbytare, hundvakter, kokosnötsknäckare, flyttare, rickshaw-wallas, sophämtare, gatsopare, alkoholsmugglare, massörer, sexpartner, bilmekaniker, plastpåseinsamlare och portvakter. I Badda bodde omkring femtiotusen människor, eller kanske hundratusen.
Ingen visste riktigt. Människorna var tätt, tätt sammanpackade, ja, nästan sammanklibbade som salkorn i ett saltkar. De bodde i bostäder som varierade från presenningar över bambupinnar, till små mörka cementlängor med flera lägenheter i.
I Badda var ingenting någon enskild persons angelägenhet, utan människor åt, skrattade, älskade, grälade diskuterade, uppfostrade barn, sörjde och dog tillsammans , och de upplevelser eller känslor som berörde en individ snappades omedelbart upp och diskuterades livligt av alla i omgivningen. Intimiteten var total, både fysiskt och mentalt, och ingen som hamnade i Badda hade för ett ögonblick någon föreställning om att det skulle kunna vara annorlunda. Här var man som invånare ett ben på en tusenfoting, en ton i konserten, nödvändig men inte oumbärlig, och aldrig någonsin helt ensam.”

Detta är i sanning en fascinerande skildring av en värld så totalt olika min egen så jag baxnar.
Visst har jag sett på teveprogram och visst kan jag föreställa mig en värld av överbefolkning, av ett land som ständigt drabbas av naturkatastrofer, trängsel och hetta, fattigdom, men jag förundras över hur olika ödets lotter faller beroende på var i världen man råkar födas!
Detta är författarens debutroman, hon har tidigare bott i Bangladesh och jobbat med biståndsfrågor så hon är hemma i den miljö hon så fint skildrar.
Förutom miljön så är även historien om de tre systrarna i en liten by på landet så gripande och hemsk så man gråter inombords.
Deras historia vävs samman med den svenska familjen som blir birollsinnehavare i den här boken, trots att författaren ingående skildrar det diplomatiska livet och alla svårigheter som förekommer när man ska försöka hjälpa tredje världen.
Maktkamper, girighet, diplomati, lyx, korrumption, allt är väl skildrat och nödvändigt för att ge boken en extra dimension men ändå är det inte på långa vägar lika intressant som skildringen av det exotiska och annorlunda landet och dess invånare.
Jag tycker boken är mycket läsvärd, allmänbildande, tankeväckande och mycket välskriven.
En resa till en helt ny värld helt enkelt!
Mitt betyg ***