Jag har läst..

Det finns råttor överallt utom på Antarktis av Sara Beischer

“Jag såg dig i klassrummet innan. Ditt ansikte är det enda jag minns…Det finns olika sorter. Och jag har blivit riktigt bra på att nosa upp dem som tillhör mig.”

Clara återvänder till Sandsgård, till de slitna hyreshusen där hon växte upp. Till modern med städjobbet, Lördagskrysset och Gekås-resorna. Till allt det som hon en gång lämnade.
På perrongen ser hon honom. Christian Breken med råttorna. Han som vägrade anpassa sifg och kallades gränslös av de vuxna. Tillsammans upplevde de en tid av turbulens och frigörelse. Båda drevs de av en längtan bort. Och han försvann från staden, ut ur hennes liv.
Nära Clara ser Christian kan hon inte längre hålla det förflutna ifrån sig. Minnena från uppväxtåren tränger sig in i och skakar om hennes numera trygga medelklasstillvaro.

Detta är en uppväxtskildring och arbetarklassroman. Det är en berättelse om att inte passa in, om den svenska skolans misslyckande, om att lämna sin klass, om två människors vitt skilda livsvägar och om att plötsligt inse att de man älskade allra mest har blivit till främlingar.

Hon kan skriva, flickebarnet!
Jag läste hennes debutroman “Jag ska egentligen inte jobba här” med förtjusning. En skildring om äldrevården och de som jobbar där.
Här i hennes nya roman är temat ett annat, hur det var att leva sina yngsta tonårsliv på 90-talet i förorten.
Och det är ingen munter läsning, jag blev tvärtom mycket illa berörd. Framför allt språket de unga pratar, det är gräsligt minst sagt. Alla, både elever och lärare i skolan har öknamn som alla har sexuella anspelningar.
“Knulla-Fitta Cylinder” “Mongo-Maggan” och “Röv-Lasse” är exempel på vad lärarna kallas. Eleverna har nidnamn på varandra förstås.
På rasterna skämtar man: Alla barnen åt blodpudding, utom Jens för det var hans mammas mens. Alla barnen undrade vad som stank, utom Frida för det var hennes slida.”
Tonen är rå men allt annat än hjärtlig. Jag känner mig bara beklämd.
Författaren är en mästare på att skildra människor, och det fortsätter hon med, inget är tillrättalagt. Jag känner mycket för mamman, hennes tafatta försök att fostra sin dotter i sann Jantelags ordning.
Kanske var det så här det var, vad vet jag. Att höra till de ensamstående mammornas skara, dem som inte kunde erbjuda sitt barn märkeskläder och fickpengar och annat, det vet jag däremot allt om.
För många var de lösa trådarna, antydningarna, kanske kommer en fortsättning.
Mitt betyg blir *** för den fina prosan och för det brutala uppvaknandet.

Det regnade fåglar av Jocelyne Saucier

En fotograf letar efter överlevande efter de stora bränder som härjade i Ontarios skogar i början av förra seklet.
I sökandet råkar hon på några udda existenser som egentligen inte alls är glada att bli funna: tre män, alla i livets slutskede, har i hemlighet bosatt sig inne i den djupaste skogen för att leva enligt egna regler.
Men mötet med fotografen kommer att vända upp och ner på allt. Snart ska de träffa Marie-Desneige, som har tillbringat hela sitt vuxna liv på metalsjukhus.
Nu när hon blivit fritagen av en yngre släkting och för första gången ska försöka skapa sig en egen tillvaro, är det hos männen i skogen det måste ske.

Förutom denna historia i nutid växer även berättelsen om bränderna fram; de tragiska händelserna som satte så djupa spår i samhällen och människor att de finns kvar än idag.
Författaren skriver med värme om de sagolika skeendena i denna roman, som ger utrymme åt människor som inte får plats någon annanstans.
Det handlar om skogen, om hopp, och om kärlek som ger nytt liv. Och om vad frihet är.
För den lilla gruppen i skogen innebär det att inte bara få bestämma över sitt eget liv, utan även över sin egen död.

Vilken liten pärla jag har hittat!
Liten och tunn, lättläst, och ändå så tät och mänsklig. Det ryms så mycket innanför pärmarna. Så mycket känslor, livsvisdom, istadighet, kärlek. Det ryms också många ord om döden, den som inte skrämmer dessa män som levt sina liv länge, det ryms små askar med pulver i, att färtäras om lusten att leva slocknar. De tre männen får dock inte fortsätta sitt liv i vildmarken så som de länge gjorde, det dyker upp inte en utan två kvinnor som ställer saker och ting på ända.
Mystiken tätnar….

Mitt betyg ****

Det enda rätta av Susanne Boll

Psykologen Maria är lyckligt gift med Manne och mamma till två små barn. När hon upptäcker en knöl i bröstet drabbas hon av en fruktansvärd dödsångest. Och riskerar allt för att lindra den. Nu hotar sanningen att hinna ikapp henne.
Helmi arbetar som läkare på onkologen på Karolinska sjukhuset och rollen som dödens budbärare står henne upp i halsen. Hon fattar ett drastiskt beslut som, enligt henne, skonar både henne själv och patienterna. Samtidigt börjar hennes noga kontrollerade liva att krackelera. Ångesladdade minnen som hon trodde sig förträngt för alltid pockar på uppmärksamhet och det gamla bedövningsmedlet, sex, fungerar inte lika bra som tidigare.
Isabelle är förskollärare och längtar intensivt efter egna barn. Hon är lyckligt kär i sin sambo Jerker men börjar bli frustrerad över att han vill skynda långsamt i relationen. Men är Isabelle själv verkligen så redo för ett liv med Jerker som hon tror? Hon förföljs av tanken på ett par mörka ögon som hon trodde var borta. För alltid.
Medan en gråkall december sänker sig över Stockholm, korsas de tre kvinnornas stigar, den psykologiska spänningen skruvas upp och livsavgörande val måste fattas.

Författaren är själv psykolog och det märks i hennes roman.
Jag tycker sådär om boken, en del är för mycket rillrättalagt, och jag fastnar inte för någon av karaktärerna som är lite för helylle för mig. Däremot är Helmi värd en egen bok, hennes livsöde är det enda som riktigt väcker mitt intresse.
Boken är välskriven men för min smak blir det för många avsnitt med småbarnens tankar och funderingar, lillgamla dottern ges för stort utrymme, jag hade hellre sett att de vuxna hade porträtterats tydligare.
Nu har Susanne hittills skrivit bara två böcker och jag ser en tydlig potential till att hon utvecklar sitt skrivande till en ny nivå.
Mitt betyg **