Jag har läst..

Feberflickan av Elisabeth Östnäs

En skildring av en familj i sönderfall, både bildligt och bokstavligt.
Det handlar om vad som finns kvar när alla gränser passerats.
Det är en tragedi, en mörk men subtil historia om det allra värsta.
Boken handlar om Luna som rör sig i huset där hennes far och en kvinna, som Luna aldrig kallat något annat än “hon”, ligger döda.
Läsaren får en tydlig bild av det Luna gör, men hennes tankar är febrigt oskarpa.
Genom hela romanen finns det en gräns mellan det som är och det som har varit, mellan det som görs och det som tänks.
Texten kan läsas som en deckargåta där delarna ska summeras och ge bilden av en helhet, men den är också en inträngand skildring av en person som inte entydligt är vare sig förövare eller offer.

Utdrag ur boken:
“Birgit förvarar sina kläder på en rad spikar på väggen, dolda bakom ett förhänge. Under kudden vet jag att hon har de få brev hon äger, skrivna av en äldre bror som emigrerat till Amerika. Om natten, när hon sover på kudden, lägger hon sakerna under sängen. Hon har inte ens ett skrin. Jag undrar hur det känns att äga så lite? Har man inget att förlora eller finns där ett tomrum?”

“Nycklarna skramlar i hans hand. Han synar dem en efter en. Nyckeln till köksdörren är lång och smal, nyckeln till framsidan utsirad och lite rostig på själva huvudet. Till rummen är nycklarna mindre och skilda åt genom små lappar, skrivna med violett bläck och snirklig stil – hennes. Lapparna är tummade och smutsiga men inte swärskilt gamla. Vi började låsa alla dörrar bara för fyra år sedan. Innan dess gjorde vi som de flesta familjer:vi låste ytterdörren ibland och köksdörren för det mesta, inomhus var det bara att trycka ned handtaget och gå in.

En mycket välskriven och kuslig debut. Jag vill skaka om Luna, jag vill veta vad som fattas henne, varför hon beter sig som hon gör. Jag vill inte ha henne smygande i hasorna, jag vågar inte vända ryggen till.
Jag vill fly.

Mitt betyg ***

Ryska kyssar av Margareta Sarri

Är det sant att Stalin mördade svenska idealister?
Under 2930-talets depression hoppas många svenskar på en framtid i fjärran land. En hel del har redan rest över till Amerika, men Maire och hennes föräldrar tar emigrationståget till Sovjetunionen. De kommer till en by i Karelen. Där ska de tillsammans med likasinnade bygga upp en ny och ljusare värld, det rättvisa kommunistiska samhället.
Snart visar sig livet i arbetarnas paradis vara hårt. Gränserna stängs, folk försvinner spårlöst.
Maires man deporteras till ett ovisst öde. Hon kämpar vidare mot svält och köld, evakuerad till avlägsna läger. Bara hoppet om att få återförenas med familjen och att återvända till Sverige håller henne vid liv.

Utdrag ur boken:
“De levde på vatten och snälla människors brödsmulor. I Moskva hade de måstat stanna några dagar. De satt på stationen, låg på stationen, sov på stationen i evig väntan på ett förväntat tågs avgångstid. När ett tågset äntligen dök upp var det redan överfullt. Folk stod, hängde, klättrade och klämde sig fast på utsidan av vagnarna.”

“Blommor hade Tanja köpt och choklad och en lyxtvål för det var saker som momma aldrig skulle kostat på sej.
-Men den allra finaste presenten, sa momma och satte pannan på spisen, det är att du är här, lillpigan min.
Hon la sedan en sockerbit mellan tänderna och började sörpla. Det var ett himmelskt ljud i Tanjas öron, detta läte från mommas kaffedrickning. Tanja blundade och mindes fikarasterna genom åren: becksvart illhett kokkaffe påfat. Om söndagarna kunde det vankas kaffeost, annars icke. Det var då momma brukat berätta ur sitt beslöjade liv, vid kaffestunderna dem båda emellan.”

Jag har bara känt till dessa utvandrare i min allra yttersta periferi, jag har inte läst någon litteratur som handlat om dem tidigare. Rent historiskt är det därför intressant läsning. Författaren som jag inte tidigare stiftat bekantskap med skriver mycket osentimentalt och krasst och livsvillkoren som de var. Man baxnar, tror inte att det är sant, och känner stor ömhet för Maire som får i uppgift att fostra sin dotterdotter när dottern dör. De blev många förlorade år bakom järnridån innan Maire lyckas vända hemåt. Men hon kniper igen om sin historia och avslöjar inget om sitt liv och om släkten för den unga kvinnan. Det mesta av sin historia tar hon med sig i graven.

Annorlunda och fascinerande skildring som av mig får betyget
***