Jag har läst..

Ny finsk grammatik av Diego Marani

Trieste 1943. Andra världskriget rasar. En man blir rånad och slagen medvetslös i hamnen. När han vaknar igen har han förlorat inte bara sitt minne utan också sitt språk. De enda ledtrådarna till hans identitet är en näsduk broderad med initialerna S.K. samt en blå sjömansjacka märkt “Sampo Karjalainen”.
Läkaren som vårdar mannen har själv finskt ursprung och övertygas snabbt om att han har en landsman framför sig. Därför tar han på sig den ambitiösa uppgiften att återuppväcka mannens slumrande kunskaper om det finska språket och den finska kulturen. Mannen skickas till ett militärsjukhus i Helsingfors i förhoppning om att han där ska finna sitt rätta, det vill säga finska, jag.

Utdrag ur boken:
“När du kan läsa Kalevala kommer du att vara en riktig finne, när sångernas rytm får dig att rysa, då kommer du verkligen att vara en av oss! Titta” Och han slog upp boken i svart läder. “Det här är inte bara ord! Det här är läran om världens uppkomst, den matematik som skapelsen bygger på. Vår grammatik är logaritmisk, ju närmare du kommer, desto längre drar den sig in i korridorer av oändliga tal, alla likadana men omärkligt olika som Bachs fugor! Finskan har en tröttsam men raffinerad syntax – i sstället för att utgå från centrum omsluter och insveper den saker och ting utifrån. Det leder till att en finsk mening blir en sluten och ogenomtränglig kokong, där betydelsen sakta mognar och sen plötsligt flyger i väg, färggrann och ogripbar, så att den som inte är helt förtrogen med vårt språk alltid står kvar med en känsla av att inte ha förstått. När främlingar hör en finne tala tycker de därför alltid att det är som om något flyger ut ur munnen på honom. Orden öppnas och sluts, tumlar lätta runt i luften och skingras. Det är meningslöst att försöka fånga dem. Eftersom betydelsen ligger i flykten – det är den man måste fånga, med ögonen, med öronen. Händerna har man ingen nytta av. Det r en av de finaste sakerna med det finska språket!”

Lite om författaren: han är författare och kolumnist men mest känd är han för att ha uppfunnit ett nytt språk, europanto, som är en blandning av en rad europeiska språk. Han arbetar också med översättningsfrågor åt Europeiska kommissionen.

Detta är en extraordinär historia som jag aldrig hade blivit nyfiken på om det inte vore för titeln.
Det är en riktigt sorgesam berättelse, om en människas yttersta ensamhet och längtan efter sammanhang och minnen.
Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att vakna upp utan både minnen och språk.
Boken kom ut i finsk översättning för tiotalet år sedan medan den svenska kom ut 2013. Jag har läst lite reaktioner boken fick då den kom ut på finska och det är överlag positiv kritik. Kanske skulle man gett sig på att läsa den på finska. Men, min finska är inte längre (om den nu någonsin varit) särskilt bra, jag har under mina många år i Sverige tappat bort både språkkänslan och orden.
Denna sorgliga skepnad som är bokens huvudperson får utbildning i finska av en präst som är fanatisk över Kalevala. Jag har aldrig lyckats traggla mig igenom det finska eposet, det är alldeles för tungrott för mig.
Symboliken är för mig inte självklar. Men förutom prästen träffar huvudpersonen också en kvinna, en sjuksköterska som blir hans vän och som kanske skulle kunna bli något mer. Men mannen, han som kallas Sampo, känner inte att han har något att ge, att dela med sig av, så han avvisar kvinnan.
Jag ska inte avslöja det sorgliga överraskande slutet, kanske finns det någon där ute som ger boken en chans.
Det är ingen lättillgängliga historia men den är ypperligt skriven och jag är oerhört imponerad över författarens känsla för det sublima. Ibland ska man anta utmaningar och inte alltid välja det enklaste.
Jag tror faktiskt att jag blev lite klokare av att läsa denna bok som krävde koncentration och eftertanke men som lämnade en vemodig finsk sinnesstämning efter sig…
Mitt betyg **

Eldhärjad av Tamara McKinley

Andra världskriget är slut. I den australiensiska avkroken Morgans Reach kan livet långsamt återgå till det normala. Byns sjukstuga är välbesökt oavsett tid på dygnet och sjuksköterskan Rebecca, vars man omkom i kriget, har gått vidare i livet. Sonen Danny däremot vägrar att acceptera faderns död. Trots moderns protester rymmer han gång på gång hemifrån för att söka rätt på sin far. Men kanske är Danny mer intresserad av den mystiske främling som stryker omkring i ödemarkerna?
När en envis brand hotar att ödelägga Morgans Reach och byns invånare måste evakueras är lille Danny återigen på rymmen.

Utdrag ur boken:
“Han hade kämpat ursinnigt mot de stramande repen och förbannat fienden. Men knutarna satt för hårt och det fanns inget som han eller någon av hans mannar kunde göra. Han var inte den ende som grät av ångest och frustration när han tvingades bevittna denna ondskefulla slakt på oskyldiga.
Hela långhuset stod nu i brand och skriken blev färre. Det sista han såg av Hakim var en liten arm som förgäves sträcktes ut genom fönstret i desperat vädjan. Sedan var också den borta.
Den kväljande stanken av bränt kött blandades med kvävande rök och djungelsn unkna dunster, och i den stunden hade han vetat att han aldrig skulle kunna glömma lukten eller det som hänt den svarta dagen.
Han vaknade tvärt och satte sig upp medan han drog hårt efter andan och ångestfyllda tårar rann längs hans kinder. Mardrömmen hade honom fortfarande i sitt grepp när han blint försökte söka sig mot ljuset, mot försoning och frihet.
Men ljuset var ett eldrött sken mot den mörknande himlen, brandröken stack i halsen och han kunde fortfarande höra en liten pojke skrika på hjälp.#

Jag har läst många av McKinleys romaner men nu var det några år sedan senast.
Hon förlägger handlingen till den australiensiska landsbygden och ofta skildrar hon även aboriginkulturen i sina romaner. Dessutom har hon ordets gåva, hon kan skapa ett bra persongalleri och bra handling.
Som underhållningsromaner är hennes böcker perfekt läsning.
Mitt betyg ***

Att de i tid må väckas av Frida Arwen Rosesund

Hilda flyr hemmet eftersom hon är gravid och inte vill att hennes far ska upptäcka det. Hon rymmer en natt genom Berglsagens skogar och når utkanten av en by där tvillingarna Lia och Märta bor. De tar hand om henne men uppträder allt mer märkligt.
Johanna förlorar sin man Herman i en tragisk gruvolycka. Hon sörjer, men slåss samtidigt med sitt dåliga samvete eftersom hon blivit förälskad i Georg. Hennes vän Sofia flyttar in och de tar hand om en flicka som blivit stum och som sägs ha fött ett odjur. Johanna kan inte låta bli att undra om olyckan är hennes straff för att hon haft syndiga tankar och när predikanten Mindor ochans Manda dyker upp i byn dras hon sakta in i den sektlika sammanslutningen.
Vad är det som lurar i skogarna? Är odjuret självaste Djävulen som kommit till bygden? Och vilka väsen bor djupt nere i sjön Noran och manifesterar sig i kvinnornas mardrömmar?

Berättarglädje uppvisar denna författare som blandar skräck, folktro ch romnatik i 40-talets Sverige.
Hon har en livlig fantasi och beskriver onda gestalter som lurar i skuggorna med stor inlevelse.
Det är ingen dålig historia, kanske lite opolerad språkmässigt ännu, men det finns gott gry och en avslutande knorr som avslöjar att författaren kanske tänkt sig en fortsättning?..
Gillar du Stephen King? Då är detta rätt genre för dig!
Mitt betyg **