Jag har läst…

Mr Tourette och jag av Pelle Sandstrak

Pelle växer upp i en liten by i Norge. I framtiden vill han bli valfångare eller sportkommentator, äga en Chrysler och kyssa sin egen flickvän. Men saker blir inte som de borde bli. Hans tankar och beteende liknar ingen annans. Magiska tankar och okontrollerade ticks tar över koncentrationen. Ungdomsåren förvandlas till ett konstant tvättande och ett impulsivt beteende med oväntade ljud och avancerade ritualer. Familjen söker hjälp överallt, men ingen vet att sätta namn på beteendet. Pelle överlever ungdomsåren genom att vara bra på att ragga tjejer och spela hockey.
Men innerst inne känner han sig som en jubelidiot, och självförtroendet, skolan och betygen försvinner bakom molnen tillsammans med fiskmåsar och flygplan.

I vuxen ålder drar Pelles annorlunda beteende honom ännu längre ner. Det tar timmar att tvätta sig, passera dörrtrösklar, ta på och av sig kläderna. Han slutar att tvätta sig och gå på toaletten, och tar istället kilometerlånga promenader för att gå bort sjukdomen. Han flyttar in i en gammal övergiven bil på ett fabriksområde, lever på revbensspjäll och juice. Misären fortsätter, månad efter månad.

Tack vare en hög inre energi och sin verbala förmåga klarar Pelle sig ur otaliga situationer. Han förlorar jobb efter jobb, men hittar strax ett nytt, tills sjukdomen åter gör honom för handikappad för att arbeta.

En dag hör han ett radioprogram där en professor nämner något som kallas Tourettes syndrom. Pelle blir styv av skräck, mjuk av glädje. Det är som om han hör ett eko från sitt eget liv finns det fler som han?

Han skriver ett brev till professorn och berättar om sitt liv. Någon vecka senare möter han samme professor av en slump på Hotell Bristol i Oslo. “Du ska inte vara här, du ska ha hjälp”, säger professorn. “Och du ska börja ditt nya liv med att ta en lång dusch.” Pelle har då inte duschat eller haft ett längre samtal med någon på över ett år. “Du är 97 procent handikappad, du har 3 procent hopp”, fortsätter professorn. Tio år senare är Pelle frisk – så frisk som han vill bli.

En fängslande bok – helt klart – och samtidigt tröstlös och jobbig att läsa!
Jag märkte att jag helst läste bara ett par kapitel åt gången, orkade inte ta in mer..
Och det märkliga är, att han beskriver sin sjukdom så bra att jag har full förståelse för hur hans syndrom växte sig över huvudet på honom, hur den gjorde honom till en fånge i hans egen kropp.

Ett utdrag ur boken:
“Lika bra att dö, så slipper mamma och pappa och mina systrar skämmas för att de har en sådan jubelidiot till brorsa och son. Jag kan ändå inte bli valfångare eller sportkommentator, mina betyg räcker inte ens för att komma in på högskolan för jubelidioter. Lika bra att dö. Gå runt med en sådan hjärna som min, vara tvungen att tvätta skorna så de inte smittar ner huset, banka bort morotsljud och undvika smör och mjölk och margarin, sova norrut, dunka huvudet i väggen om jag vaknar och ligger med huvudet söderut. Lika bra att dö. Jag ser för mig hur bonden kommer med sin gigantiska skördetröska, hans gröna John Deere, som suger upp allt som kommer i dess väg, allt sugs upp, hackas sönder och plattas till innan maskinen spyr ut paketet längst där bak.”
Jag rekommenderar varmt denna bok, men detta är ingen avkopplande semesterläsning, utan en verklig historia, ett livsöde som berör
Mitt betyg ***

Taxi av Alexandra Pascalidou

Taxichaufförer skär genom samhället i sina bilar, de har blicken i backspegeln och örat mot asfalten. De kör oss till bröllop och begravningar, till akuten eller till älskaren mitt i natten.
Detta är deras historier.

Ali från Teheran bor i Los Angeles, men längtar tillbaka till Rio de Janeiro. Kirre flyttade till Rinkeby och blev mobbad för att han pratade småländska. Manny bor i New York men planerar att flytta tillbaka till hemlandet Ghana och starta hönsfarm. Josef flyttade till Hollywood där han körde kändisar, egentligen är han ungrare uppvuxen i Stockholm. Georgia misshandlades av sin mamma under hela uppväxten men har äntligen blivit fri. Jan Mikelöv bytte namn och livet blev enklare, tills han drabbades av sitt livs stora sorg. Alexander som kör tjejer i Aten betalade flyktingsmugglare för att ta sig över gränsen från Moldavien.

Alexandra Pascalidous nya bok, Taxi, är tjugotre resor, tjugotre berättelser från en värld i rörelse.

När jag hörde talas om boken blev jag nyfiken direkt. Under andra hälften av 80-talet åkte jag mycket taxi i tjänsten. Jag reste mycket och saknade bil, alltså blev det många resor från flygplatser och tågstationer, till hotell och möteslokaler. Redan då blev jag fascinerad över hur många olika typer av chaufförer det fanns.
I början av 90-talet åkte jag alltid taxi hem från krogen. Jag kände mig helt enkelt inte trygg på Slussens t-banestation mitt i natten…
På den tiden hade jag lärt mig vilka taxibolag man skulle anlita som ensam tjej…för det var inte ens säkert att åka taxi, i alla fall inte svarttaxi.
Och visst fick jag bekräftat hur många olika sorters människor och livsöden som sitter bakom ratten! En del fräcka som sitter och snackar goja fast man önskar dom vore tysta, andra sitter tysta och kan läsa av att man inte vill prata.
En del har också avslöjat mycket om sina liv för mig, och jag tycker bilden känns igen när jag läser boken.
Och ett är säkert, vi måtte ha världens mest högutbildade taxichaufförer i det här landet! Alla akademiska yrkeskategorier finns representerade, från kirurger, atomfysiker, ingenjörer och tekniker. De flesta gillar sitt jobb, men visst finns det dom som planerar att byta jobb redan nästa vecka…
Intressant, helt klart!
Mitt betyg ***

Vägen av Cormac McCarthy

En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap. Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus.
Deras destination är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat – och varandra.

Den här historien gjorde ett mycket starkt intryck på mig! Läs den inte när du är i obalans i tillvaron eller när du har det tungt och jobbigt!
Det handlar om en ytterst skrämmande framtid, nattsvart och antagligen självförvållad av mänskligheten. Kärleken mellan fadern och sonen lyfter hela berättelsen och ger den ett magiskt skimmer. Inga onödiga fraser och ord används. Avskalat, äkta, ärligt.
Det kändes märkligt att sitta på en öde ö och läsa boken. Allvaret i historien blev påtagligt, där man satt i Guds underbart vackra natur och läste om en jord som skadats för alltid, där inga fåglar kvittrade, inga fiskar simmade, där ingenting växte, där kannibalismen frodades.
Ett mästerverk, men läs den på egen risk!
Boken har även vunnit Pulitzer-priset och är en bästsäljare världen över
Mitt betyg ****

I denna ljuva sommartid av Mari Jungstedt

En tidig sommarmorgon skjuts en gotländsk snickare och småbarnsfar kallblodigt ihjäl under sin joggingrunda vid Sudersands badstrand uppe på Fårö. Mordet sker alldeles intill den campingplats där offret semestrat med sin familj och det väcker stor uppståndelse, både bland turister och Fåröbor. Vad får någon att begå detta brott som mest liknar en avrättning på den fridfulla stranden?
Då kriminalkommissarie Anders Knutas är på semester får hans nyutnämnda ställföreträdare Karin Jacobsson inleda spaningsarbetet. Spåren leder till det stora kalkstensbrottet i Slite, till ryska koltransporter, svarta byggaffärer, men så begås ännu ett mord som kastar omkull hela utredningen. Ett nytt uppslag tvingar Karin Jacobsson till Gotska Sandön där hon anar sambanden mellan morden, utan att förstå att hon kommer att stå inför ett dilemma som sätter hennes lojaliteter på hårda prov.
För TV-reportern Johan Berg ställs tillvaron på sin spets – definitiv separation från Emma Winarve eller bröllop? Han måste ta sitt beslut.
I deras närhet finns en mördare, osannolik och oberäknelig.

Jaha, då har jag läst en första bok av Jungstedt trots att detta är den femte i serien.
Deckare är underrepresenterade bland mina bokval, men om jag läser deckare blir det gärna av kvinnliga svenska författare som är så duktiga.
Jungstedt tycker jag skriver sådär,,,,varken särskilt bra eller irriterande dåligt.
Tog med boken på semestern och läste den efter “Vägen” som nästan tog andan ur mig så det blev ganska stor kontrast.
Helt okej semesterläsning. Lättläst och småputtrigt, men inte mer.
Lite lagom knorr på avslutningen så man inte helt kunde ana sig till slutet.
Mitt betyg blir **