Jag har läst..

Patrick har just brutit upp från sin flickvän och flyttat till en liten stad vid den engelska kusten för att börja om på nytt.
På pensionatet där han hyr rum finns en värdinna som väcker hans känslor. Men han är inte ensam bland gästerna om att känna så. Svartsjukan och den undertryckta frustrationen växer obönhörligt och i ett ögonblick av förlorad självkontroll förändras allt.

"Oavbrutet spännande" står det på omslaget till boken, detta enligt New York Times Book review
"Oavbrutet långtråkigt" skulle jag skriva...
Det händer ju ingenting!
Frustration, ja, dolda agendor, ja, desperata fångar, ja, uppdämda känslor, kanske, men jag hade ju väntat mig så mycket mer!
Från början upplevde jag läsandet nästan som ett kammarspel, övertydligt, med bara ett par huvudpersoner som utväxlar en dialog. Ibland är det mest huvudpersonen som för en monolog.
Men lyftet, när kommer lyftet?
Var är klimax, jag hittar tyvärr inget som är gjort av kött och blod, utan mer som pappfigurer urklippta ur kartong.
Enormt fina recensioner har boken fått, måste som vanligt bara vara jag som inte begriper..