Jag har läst..

Olgas historia av Stephanie Williams

Olga Junter föds år 1900 på en avlägsen handelsplats på den ödsliga sibiriska tundran. Bara nitton år gammal tvingas hon fly undan den ryska revolutionen med ädelstena insydda i underkläderna. Två av hennes bröder har redan fallit offer för revolutionen och det finns ett pris på hennes huvud.
I den kallaste vinter rider hon österut mot Vladivostok och efter ett och ett halvt års umbäranden kommer hon till slut fram till norra Kina.
Olga skulle aldrig återse sin familj i Sibirien. Under tiden i exil träffar hon sin man Fred och paret får en dotter, men när Japan attackerar 1937 måste Olga fly på nytt – denna gång med sin dotter Irina – till Kanada.
Fred stannar kvar och blir tillfångatagen. Olga återvänder efter kriget, men när den kinesiska revolutionen inträffar 1949 flyr familjen slutgiltigt från Kina för ett säkrare och tryggare liv o Oxford.

Redan som liten flicka hörde Stephanie sin mormor säga att hon tre gånger i livet varit tvungen att fly och lämna allt.,
Som vuxen bestämde hon sig för att Olgas historia måste berättas. Hon jobbade i tio år med boken om sin mormors livsöde som sträcker sig över tre kontinenter, två världskrig och revolutioner.

Vilket mäktigt verk detta är! Jag är djupt imponerad över det research-arbete har ägnat sig åt under så lång tid. Och vilket kvinnoöde!
Läsningen är mycket underhållande, men den innehåller också beskrivningar av det politiska spelet, om den sista tsaren, Lenin och Stalin, om ett invecklat maktspel på de olika kontinenterna. Det blir många svåra och krångliga namn man skummar igenom.
Samtidigt med historiens vingslag får man en mycket bra bild av denne Olga, hur hon upplever sin barn- och ungdom, hur hon kämpar för sig och sin familj.
Det framgår också att författaren uppfattar sin mormor som ganska bister och bestämd. Det är nog inte så konstigt med tanke på allt hon gått igenom.
Att gång på gång fly och försöka skapa sig en ny tillvaro gör nog en människa hård på ytan. Annars överlever man inte.
Denna Olga kommer att leva hos mig ett bra tag, boken är illustrerad med både kartor och fotografier vilket ytterligare levandegör berättelsen.
Här finns allt från de stora politiska händelserna i världen till detaljerade beskrivningar av sibirisk vardag:

Utdrag:
” Varje höst när kylan kom brukade kvinnorna i Transbajkal samlas och laga stora mängder av en sorts ravioliliknande knyten, pelmeni, som de sedan frös ner i sina matkällare. Den här gången skulle Olga få hjälpa till. Det var en omständlig procedur som tog flera dagar., Först kokade man oxbringa i stora vattenkar för att framställa buljongen som man skulle tillaga knytena i, och den första natten fick buljongen kallna. Dagen därpå tog man bort fettet från ytan och kokade upp buljongen igen. Den tredje dagen hällde man spadet i träformar som man ställde ute så att det frös till hårda block. Under tiden gjorde en grupp kvinnor i ordning deg i stora berg som de kavlade ut och tog ut rundlar av. Andra malde stora mängder kött som de kryddade och lade ut på rundlarna. När degknytena var färdiga frystes de och packades i säckar. Sedan lade man ner dem i sina matkällare under husen och åt av dem hela vintern. Man kokade bara upp lite buljong och slängde i några stycken. När degknytena flöt upp till ytan var de färdiga att ätas”

Vilka umbäranden människorna fick genomlida beskrivs bland annat så här:

“Än idag berättas det i vissa delar av Sibirien historier om den förfärliga vintern 1920. Bajkalsjön är en sjö där vattnet fryser så snabbt att vågorna stannar mitt i rörelsen. Den väldiga flyktingarmén klättrade med stor möda över de frusna vågklumparna nära stranden. Snart vällde stora sjok av mörka moln ner från bergen, det började snöa och blåsa iskalla vindar. Det tog bara några minuter innan den väldiga, utspridda processionen dukade under i kylan. Männen stannade mitt i ett steg, kvinnorna och barnen blev sittande tryckta mot varandra i vagnarna, hästarna blev stående med böjda huvuden i stormen och hundarna förfrös medan de sprang bredvid.
Någon dag senare avtog stormen, solen tittade fram och de som hade kommit på efterkälken fick se en makaber syn: hela det stora följet stod som fastetsat mot himlen, människorna och djuren var stenhårda och vita av frost. å där stod de tills våren kom i maj. Då smälte isen på sjön och kropparna sjönk ner i det klara vattnet”

Mitt betyg ***

Berättelsen om Pi av Yann Martel

Efter ett tragiskt skeppsbrott guppar en ensam livbåt mitt ute på Stilla havet. Ombord finns en hyena, en zebra, en orangutang, en två hundra kilo tung bengalisk tiger och så Pi – en sextonårig indisk pojke. Det här är Pis berättelse om de dagar och nätter han tillbringar på havet, så småningom ensam med tigern Richard Parker.

Trots att kampen för överlevnad är hård har Pi tid att fundera över livet och Gud, människorna och djuren. Han får uppleva ensamhet i ordets mest grymma betydelse, men lär sig också att uppskatta det sällskap som erbjuds. Genom sin enkla och okomplicerade syn på tillvaron klarar han sig igenom det ena äventyret mer fantastiskt än det andra.

Vad ska jag säga om detta mästerverk!!! Jag läste den med skräckblandad förtjusning, efter vissa avsnitt tog jag paus en dag från läsandet, för att få lite distans…
Läsningen blir som en själslig berg- och dalbana, jag tror jag drömde mardrömmar en del nätter.
Boken är grym, inget för kräsmagade, men samtidigt fylld av humor och intelligens
Utdrag: “Jag är inte den som har fördomar mot något djur men det är ett uppenbart faktum att hyenan har utseendet emot sig. Den är hopplöst ful. Dess tjocka nacke och skulderblad som sticker upp och sedan sluttar ner mot bakdelen av kroppen ser ut som om de kommer från en kasserad prototyp till giraffen, och dess raggiga, stripiga päls ser ut som om den har snotts ihop av det som blev över vid världens skapelse. Färgen är den misslyckad blandning av mellanbrunt, svart, gult, grått och fläckarna har ingen som helst likhet med leopardens ståtliga rosetter. De ser mer ut som tecken på någon hudsjukdom, en elakartad form av skabb. Huvudet är brett och kraftigt med hög panna, som hos en björn, men med ett hårfäste som börjar tunnas ut och öron som ser löjligt muslika ut, stora och runda, om de nu inte har blivit avslitna i någon batalj. Den håller alltid munnen öppen och flåsar. Näsborrarna är för stora. Svansen är tovig och viftar inte. Den rör sig med lufsande gång. Om man sätter ihop alla delarna ser den ut som en hund, men en hund som ingen skulle vilja ha som sällskapsdjur.”

“Med en enda blick kunde jag konstatera att havet är en storstad. Precis under mig, överallt, tvärtemot vad jag hade trott, fanns motorleder, gator och rondeller som sjöd av undervattenstrafik. Nere i vattnet som var fullt av miljontals ogenomskinliga och genomskinliga lysande plankton susade fiskar runt som lastbilar och bussar och bilar och cyklar och fotgängare och med all säkerhet tutade de på varandra och gapade och skrek. Det inträffade många kollisioner – alla med dödlig utgång är jag rädd – och en massa bilar förlorade herraväldet och kolliderade med något i sin väg och kom uppfarande ovanför vattenytan och plaskade ner igen i självlysande vattenkaskader.”

Mer än så tänker jag inte avslöja förutom att slutet är totalt upprörande! Oväntat, otroligt och genialiskt.
Hoppas du känner för en riktig läsupplevelse nu, o har du redan läst boken, snälla, berätta för mig vad du tyckte!
Mitt betyg ************* osv.

Sonat till Miriam av Linda Olsson

Adam Anker, violinist och kompositör, har sedan en tid tillbaka funnit ro i Krakow. En dag när han slår sig ner på en parkbänk får han syn på ett hårspänne som väcker minnen till liv. Han minns sin dotter Miriam och hennes plötsliga död. Sorgen förstummade Adam, men fick honom också att inse hur han alltid dragit sig undan istället för att tala. Många hemligheter gömmer sig bakom den tystnad som styrt Adams liv. Beslutet att bryta tystnaden och ta reda på sin historia blir en hyllning till hans dotter. Sökandet leder Adam från Nya Zeeland till Polen, och så småningom till Sverige där han en gång lämnat sitt livs stora kärlek.

Visst känner man väl igen författarens sätt att skriva, det fina uttrycksfulla språket man föll för i förra boken “Nu vill jag sjunga dig milda sånger”.
Atmosfären är densamma fast handlingen är en annan liksom de geografiska platser där romanen utspelar sig.
Det handlar om tystnadens följder, som blir ödesdigra. Det handlar om kärlek, spröd, vacker och komplicerad. Och den inger hopp..

Mitt betyg: ***

0

5 Comments:

  1. :puh: Puh, nej jag vill inte utveckla mer av häxan i mig. De räcker så gott som det är.
    ((hihi))

    Idag fick jag ett kedjebrev eller vad man säger på POSTEN!! man skulle skicka en pocketbok till någon sen fick man 35 eller något om man skickade brevet vidare till…osv.
    De var rätt person att skicka till mig som knappast aldrig läser böcker utan förvarar dem för dammsamling, men pocketböcker är ju inte speciellt läckert att ha i bokhyllan.
    Kanske skulle sända det vidare till Dig…*skratt*

    Ha en skön dag.
    Här har det äntligen slutat regna nu. vAr skyfall på morgonen.
    Kram Anki

  2. Oj, vilka spännande böcker du läst. Om det inte vore för att jag håller på att beta av mina egna böcker, så skulle jag vilja läsa flera av dem du nämner. Men eftersom jag nästan aldrig går på biblan nu för tiden, och jag kan ju inte köpa allt, så blir det nog inte av. Senare kanske. Jag får gå tillbaka till din kategori “läst” och bli påmind.
    Kramen

  3. Du har alltid så bra böcker att visa.
    Hinner du läsa alla?.
    Här har vi två stora bokhyllor med massor av böcker. Har inte hunnit läsa alla än. Men det är kul att ha.
    Ha nu en fin dag.
    Kramen Synne.

  4. Mmm mm verkar vara bra böcker det där….
    Skall köpa någon ny bok att mysa
    med nu när höstmörkret kommer så det var jättebra med lite tips….
    Kram på dig
    Margaretha

  5. Jag älskade boken om Pi så kul att du också gillade den. En underbar skröna, saga eller vad man nu ska kalla den. En helt fantastisk historia helt enkelt. Fick den av min vän i Skottland och sträckläste den trots att den var på engelska gick det galant.

Kommentera