Jag har läst..

Mörkret var kompakt, utom på en punkt högt ovanför henne. Där anade hon flimmer av ljus, som en fyrkant. Var hade hon hamnat? Någon form av bur? Och vad hade hänt med armen, den var vriden på ett otäckt sätt, hon kunde inte röra den.
Smärtan gjorde det svårt att andas.
Hon grät i mörkret, korta skrik.
"Ta bort mej härifrån...släpp ut mej!"
Var fanns hennes väska med mobilen? Hon måste ringa till sin man efter hjälp.
"Var är du, lilla musunge?" skulle han fråga med en antydan till klander i rösten. "Jag blir orolig, förstår du väl. Lilla musunge, vart har du tagit vägen?"

Detta är den tionde i raden av böcker jag läst av Inger Frimansson.
Hon är en av få deckarförfattare jag läser, för i hennes böcker är persongalleriet intressant, handlingen trovärdig och hon skriver lättfattligt och bra.
Den här historien är nog värst för personer med råttfobi, o de är många har jag förstått.
Min mormor avskydde verkligen råttor och möss, själv kan jag tycka att de är otrevliga men små möss är söta. Dessutom har mitt barnbarn haft två tama råttor som jag diggade, så jag blir inte så skrämd av råttor som av t.ex ormar och insekter av olika slag.
Detta är inte den bästa boken hon har skrivit. Slutet var ganska abrupt och en del karaktärer hade fått vara bättre utmejslade, men helt okej underhållning ändå