Jag har läst..

En mamma lever ensam tillsammans med sin pojke. Medan hon går till arbetet eller sitter vid köksbordet växer pojken upp och blir redo för livet.
Så knackar en kväll två poliser på hennes dörr. De berättar att pojken har mördat en annan.
Henrietta älskar sin pojke och åker till anstalten, för att fortsätta älska honom och för att hon inte vet vad hon annars skulle göra. Vid ett av dessa besök träffar hon Grace som bor i ett hus vid vattnet och som också är där för att besöka sitt barn.
Det blir ett möte som förändrar allt. Inget går längre att ta för givet, varken det som skett eller det som kommer att ske.

Utdrag ur boken:
"Jag satt hemma med en obehaglig känslolöshet, inför min pojke som försatt mig i situationen eller så hade jag bara mig själv att skylla. Ville svälta mig för att åtminstone känna hunger. Eller skålla mig själv i duschen igen för att blodet skulle ge sig till känna."

"Den natten kom mardrömmarna tillbaka till mig. När jag vaknade hoppades jag att det betydde att min pojke var befriad från dem, men det skrämde mig också, om mardrömmarna kunde göra vad de gjort med honom, vad skulle de då inte kunna göra med mig?"

Alltså, det här är en skitläskig bok rent ut sagt. Från första raden är den illavarslande, moderns futtiga lilla liv utan glädje och innehåll, initiativlös på grund av hennes egen mor som har präglat henne. Och pojken med mardrömmarna som han desperat delar med sin mor för att få reda på vad de betyder.
Hela boken är som en käftsmäll, ibland märkte jag att jag höll andan när jag läste.
Skickligt hantverk, man får aldrig skrivet på näsan alla fakta utan man får ana, gissa sig till, hitta på egna förklaringar. En gissningslek som är allt annat än självklar.
Vill du läsa något annorlunda och inte är rädd för efterdyningarna, för de kommer, så läs den!