Jag har läst..

Under falskt namn flyr den unga Sandrine från krigets mörker till ett soldränkt försommarsverige. Året är 1945. Hennes enda bagage är ett barn hon tänkt göra sig av med, och en farlig hemlighet.
Sju månader senare står hon brud på en ö längst ute i skärgården. Hos den kylslagna överklassfamiljen Ceder lär sig Sandrine förhålla sig till nya hemligheter, samtidigt som det förflutna hinner ikapp henne.
Vem är Hon? Vad hände under kriget?
Så kommer dottern Vera. Och med henne börjar sanningen krypa fram.

En episk berättelse om flykt och överlevnad, om mödrar och döttrar, om skuld och kärlek som följer med i generationer.

Utdrag ur boken:

"De gnidna skitstövlarna. Aldrig en centime för mycket. Uppförde sig som oberäkneliga fyllbultar men räknade som nyktra kamrerer. Och alltid så fula i mun, klagade mamma, som var noga med sådant. Språket var det enda som var gratis, så det skulle vi alltid kosta på oss att vara nog med, lärde hon oss."

#Är det en obscen känsla av tillit, en motbjudande trygghet, som får mig att börja ty mig till honom? Att lita mer på honom än på världen utanför. Ja, mycket mer än på mig själv. Om han hade sagt åt mig att följa med honom därifrån skulle jag ha gjort det. "

Den här berättelsen har så tät stämning att man fullkomligt kan ta på den!
Ett krypande obehag infinner sig omedelbart och ibland känner jag att jag måste pausa läsningen för att den är så tung att ta till sig. Så fullständigt utan optimism och hopp.
När jag kommit halvvägs i boken tycker jag att det börjar kännas segt och handlingen tappar fart och stampar på stället.
Eller kan det vara för att jag inte längre är mottaglig för mer sorg, utan vill att det ska hända något i positiv anda, en fläkt av framtidstro?
Det får jag tyvärr inte uppleva, och så kan det vara i verkliga livet också.
Sanningen är inte alltid vacker, framtiden är inte alltid ljus. Som marionetter dansar huvudpersonerna in och ut ur kammarspelet, men jag får inte fatt i någon av dem...
Avslutar boken ganska dyster till sinnes...