Jag har läst..
Bombträdgården
roman finska krigsbarn i Sverige 1940-tal
Förlaget M
2018
342
Det är krig i Finland. Året är 1942
Lissu skickas till Sverige, bort från bomberna i Helsingfors. Hon blir krigsbarnet Liselott på Prästgården i Rydlunda, Småland, tillsammans med sin nya fostersyster.
Minnen från Finland pickar som en enveten kråka i Liselotts bröstkorg, lekarna i skogen eskalerar.
Bombträdgården är en drabbande skildring om en familj som går sönder, om tillhörighet, galenskap och uppväxt i en tid då bomber faller över Europa.
Utdrag ur boken:
"Jag håller hårt i kappan. Lappen runt halsen dansar i vinden och jag måste släppa kappan för att inte slitas bort med lappen som segel, den vill vina med mig ner till tänderna. Låta dem äta upp mig. Bara mössan ska guppa på ytan när tänderna svalt mig. Min mössa ska vara en istandsplomb. Bakom mig pressar och gråter barnen mig fot för fot över landgången. Jag sväljs av S/S Arcturus istället för isvattnet. Slukas ner under däck"
"Jag är duktig, duktig, duktig. Duktiga flickor öppnar munnen när det ska svaras på frågor. Duktiga flickor sköter sig. Duktiga flickor niger och säger tack. Jag säger tack tusen gånger tusen gånger. Böjer knäna."
"Det enda som hörs är skedarna i grötfaten och försiktiga kaffesörplingar. Riset ligger på bordet bredvid farbror Simons grötfat. Han kommer att ha det med sig hela dagen, utom under gudstjänsten. Men det kommer att finnas nära till hands om någon skulle behöva en tillrättavisning."
Jag blev mycket berörd av den här boken. Det jag reagerade starkast på är hur Lissu genom att åskådliggöra den pickande fågeln i bröstet förklarar sina känslor. Och hur hon kan se människors rätta ansikten. En förmåga som inte alla har.
Bokens Lissu har en stor fördel i att hon har svenska som modersmål och alltså kan prata med alla i sitt nya land, något som bara en bråkdel av de omplacerade krigsbarnen kunde. I boken förekommer också en annan flicka, Outi, som inte kan svenska och man kan med sorg i hjärtat läsa om hur illa hon behandlas, som om hon vore mindre intelligent när hon inte kan göra sig förstådd och inte heller förstår vad omgivningen förväntar sig av henne.
Min far var krigsbarn i Sverige men jag hörde honom inte berätta något om de åren och medan han levde begrep jag heller inte att fråga. Men jag vet att han behöll kontakten med sin svenska familj när han återvänt till Finland.
Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och dammråttor, mamma, mormor, gammelfarmor/mormor
Ditte
Tack för detta smakprov! En bok jag verkligen vill läsa- Ett ämne som berör mig mycket-Vet att min pappa var engagerad när han mötte några av dessa krigsbarn på en tågperrong i Haparanda och han höll kontakt med ett par av dem långt senare i livet.
Kram!
Åke
Din far ja… han bet nog ihop, ni är ett eget folk med mycket skinn på näsan. Jag har många finska vänner. En fd arbetskamrat gillade att joppa med mig, han vart lite felförstådd liksom pga av språket. Jag hade aldrig problem med honom och vart påtalad av honom några gånger att jag var en fin människa. Men när det gick emot och han började svära på finska då höll man sig undan 😉 Jag känner till en familj som kom hit i den tiden du berättar om, vars pappa hade en båt rustad för att fly under kriget. Länsmannnen på orten i Kaskö hade plockat bort någon detalj på motorn för att de inte skulle kunna åka över havet. Men det hade han listat ut vad det var och den tändingsdetaljen bar han alltid med sig i fickan. De tog sig hit… kanske dags att hälsa på en av sönerna och lyssna igen… ett av barnbarnen har en mycket fin segelskuta i Stockholm (Märta Helena) och jag vet inte hur många gånger jag är medbjuden att mönstra på… kanske dags nu 🙂
Karin Eklund
Jag både vill och inte vill läsa den boken. Den berör mig så starkt redan av ditt inlägg så ….förmodligen passar den bra för mig när hösten är här igen, något att krypa under täcket med, låta tårarna komma. Så fruktansvärt barn har det i krigstider. I all synnerhet då.
Tack för tipset Paula!
Mormor
Det finns mycket att säga om att Finland sände ca 80 000 barn till Sverige som så kallade krigsbarn (sifferuppgifterna varierar, men det här är väl ett ungefärligt antal). Mycket har också sagts.
Jag är glad att du läst Bombträdgården. Mia Franck är Åbobo och aktiv i litteratursammanhang här i staden. När stadsbibliotekets svenska bokcirkel startade, ledde hon den i två år. Ja, jag var med från början. Hon är fil.dr i litteraturvetenskap (Åbo Akademi) och hon var en ypperlig bokcirkelledare. Hennes bokval var också intressanta: vi började med att läsa en barnbok! Hon kunde konsten att lyssna på alla, och hon ställde frågor som alla hade någon åsikt om. Hon pratade inte för mycket själv, hon höll låg profil men engagerade oss ändå så, att vi alla vågade prata.
Jag hade många klasskamrater i folkis som hade varit krigsbarn i Sverige. I våra kvarter var min familj den enda svenskspråkiga och vi blev med tiden en tillflyktsort för de här barnen som återvänt till familjer där ingen kunde svenska. Nu slutar jag kommentera, för undvikande av ångest. Det finns så mycket att säga.
Trevlig helg!