Jag har läst…
etnografi, socialantropologi, småbruk Dalarna
Votum
2021
265 / illustrerad med 218 foton
För många framstår kanske fäbodliv som exotiskt eller väldigt gammeldags. Men tänk om det i själva verket är dessa ofta mångsysslande småbrukare som bär framtiden i sina händer?
I denna bok möter vi 2000-talets fäbodbrukare i skogslänet Dalarna. Idogt arbetande småbrukare som sommartid flyttar till skogs med sina djur, ofta till små gråtimrade stugor och fjös utan el och vatten. Kanske är det dessa människor som egentligen lever i världens mitt, som allra mest klarsynt ser vad som håller på att hända med jorden och faktiskt försöker leva därefter?
I alla fall är det människor som vågat välja sin egen väg och följt sina drömmar men samtidigt bär upp en lång tradition och ett hållbart arv. Det är människor som sliter hårt, men ändå ofta uttrycker att de har funnit friheten. Här berättar de om lantraser, mjölkprodukter, fäbodstigar, klimathot, myndighetsbyråkrati, hantverk och mycket annat. De delger sina livsval och drömmar, funderar kring framtiden och gör historiska tillbakablickar.
Det här är ett formidabelt praktverk som jag njutit av i flera veckor!
Men, nu är lånetiden ute och jag har hastat mig igenom de sista avsnitten.
Boken är en reportagebok där författaren besökt 30 levande fäbodar i Dalarna och pratat med brukarna och dessa samtal utgör bokens kärna.
Fäbodromantiken är något som verkligen slår an på mig, en fantastisk företeelse som jag verkligen hoppas inte ska dö ut. Det stora problemet är kanske dels att ungdomar inte lockas till en livsstil som denna och dels att det förutsätter att det finns vallar kvar där djuren kan gå lösa.
Av bokens alla fäbodar har jag har bara besökt en, Bastberget i Mockfjärd. Under 1800-talet var Bastberget Skandinaviens största fäbodställe med 100 hushåll och runt 600 djur! Stället nämns i skrift redan på 1500talet. Numer har fäbodägarna ett "kolag" som delar upp skötseln mellan sig. Ett mycket smart sätt att slippa bli bunden i fäboden i minst åtta sommarveckor.
Det är stört omöjligt att i det digra materialet välja ut några smakbitar så jag nöjer mig med att citera 81-åriga Högster Doris Nilsson :
"Barnen och sambon tycker väl att jag ska trappa ner, att jag ska sluta. Men vad skulle jag göra om jag inte hade getterna? Inte tänker jag sätta mig och titta på tv!"
Få se om jag kan släppa boken eller om jag lånar om den när snöyran viner kring knuten och jag har gott om tid.
Ditte
Tack för tipset! En bok jag inte hört talas om men som jag genast blev intresserad av. Har besökt några fäbodar i Hälsingland och Dalarna men har ingen djupare kunskap om det historiska.
Kram
ElisabetR
Köper nästan aldrig böcker numera men den här köper jag på stört. På sidan Alternativ.nu brukar de ha annonser om att få bo på fäbod och hjälpa till med sysslorna. För mej är detta en väldigt nostalgisk nisch.
Tack för tippset :-D.
Paula
Boken var som en reportageresa genom Dalarnas fäbodar. Mycket omfattande och med många härliga foton. Den finns säkert att få låna om du inte vill köpa den. Fjärrlån funkar utmärkt och alla dalabibliotek har säkert boken!
Mirjam Halvarsson
Låna om den!! Jag älskar såna böcker <3 En gång när jag var liten, var vi på en fäbod i Dalarna. Det var bekanta till mina fosterföräldrar som hade den och jag fick äran att mjölka en av getterna, hon hette Kråka 🙂 Sen kokades det messmör….vi var där flera dagar, så roligt minne <3 Kram på dig!
Paula
Vilket härligt minne, men hur kan en get heta Kråka, hihi! I boken säger de flesta att de gett upp getter på fäboden för de går inte att ha lösa, haha. Kan bara instämma, men ändå hör de ju hemma där, Egensinniga är bara förnamnet. Kram
Kicki
Yngste sonen var förra veckan en vecka på fäbod i norra Dalarna med yrkesskolan som han går i nu. Den saknade alla bekvämligheter, det fanns varken el eller vatten.
Kram