Jag har läst…

När vi spelade Afrikas stjärna av Merete Mazzarella

I boken beskrivs farmorsrollen och barnbarnen varken som något sockersött eller enkelt.
Det är ljuvligt, men inte enbart ljuvligt, inte hela tiden. Alla nära relationer är komplicerade, och familjekärleken skiljer sig inte från annan kärlek. Det är samma frågor som ställs om och om igen: älskar jag – är jag älskad?
Boken innehåller en genomgång av hur man sett på barnbarn i litteraturen och inom forskningen men Merete Mazzarella skyggar inte för att också berätta om sina egna erfarenheter.
Hon bor i Finland och i Sverige, barnbarnen i USA. Det är en ständig saknad och de kulturella skillnaderna är förutom berikande också tärande.
Mazzarellas bok är djupt personlig – ärlig och öppen för både glädje och sorg – att den dessutom är humoristisk är inget minus!

Detta var en bok som var mycket lätt att ta till sig, åtminstone om man under femton års tid haft barnbarn, varit mormor, och nu även blivit bonusfarmor.
Ett roligt fenomen är att det är skillnad på farmor och mormor, googlar man på mormor får man 1850000 träffar medan farmor bara ger 1230000 träffar!
Detta föranleder författaren som är farmor att dra vissa slutsatser.
Den runda tanten är mjuk, glad och generös, sjunger medan doften av nygräddade bullar sprider sig i köket. Mot sina barnbarn är hon idel kärleksfullhet, de får äta så många bullar de vill och hon överöser dem med presenter.
Magra tanten är vass och sträng., Hon säger till och säger ifrån. Magra tanten kräver att barn ska torka av sig fötterna och tvätta sig om händerna.
Mormor föreställer vi oss som runda tanten och farmor som magra.
Schablonbilderna är radikalt olika!
Vad är jag, ja rund är jag ju tveklös, men jag kan också uppfattas som sträng.
Så är det gärna när man är uppfostrad till att vara snäll, att synas men inte höras!
Boken handlar mycket om vad man vill föra över till sina barnbarn, hur man vill bli ihågkommen.
Författaren relaterar till och minns sin egen barndom, den påminner mycket om min egen, uppvuxen som jag också är i Helsingfors.
Hon reflekterar över avstånd inom familjen, över hur olika generationer uppfostrats, och jag kan lätt konstatera att när man blir mormor/farmor så är man mossig oavsett om man som jag bara var fyrtio år!
Barnbarnen himlar med ögonen när man berättar om hur det var att växa upp på sextitalet, rena stenåldern i både deras och i mina egna ögon, hihi
En bok fylld av aha-upplevelser och livsvisdom, läs den gärna!
Mitt betyg ***

Hypnotisören av Lars Kepler

I ett omklädningsrum på en idrottsplats i Tumba utanför Stockholm hittas en man brutalt mördad. Sedan återfinns hans fru och dotter lika besinningslöst ihjälhuggna i familjens radhus.
Avsikten tycks ha varit att utplåna hela familjen. Men sonen överlever, svårt skadad, och när kriminalkommissarie Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem kvar i livet, en syster, inser han vikten av att hitta henne innan mördaren gör det.
Sonen svävar ut och in ur medvetslöshet, och för att kunna skynda på förhörsprocessen tar Joona Linna kontakt med läkaren Erik Maria Bark och övertalar honom att hypnotisera pojken för att få en bild av händelseförloppet.
Därmed bryter Erik Maria Bark sitt gamla löfte att aldrig mer hypnotisera och en skrämmande kedja av händelser tar obevekligt sin början.

Jaha, då har jag ännu en gång fallit till föga och läst en upphaussad deckare!
Förra gången var det Stieg Larsson och där läste jag bara första delen av trilogin. Jag blev besviken på den och tyvärr måste jag säga samma sak om denna grymma våldshistoria som smaskar i blodbad bland onda barn och sadistiska psykopater.
Karaktärerna är vaga och uddlösa men vissa klicheér uppfylls.
Det är bara att konstatera att jag inte har någon behållning av historier där enbart människans absolut dunklaste drifter står i fokus. Eftersom jag inte läser deckare så ofta, så undviker jag att fundera så mycket på om detta är en lyckad intrig och hur man spinner vidare på den, nöjer mig med att glädjas åt att det finns andra typer av böcker som passar mig hundra gånger bättre!
Mitt betyg blir **

Sånt man bara säger av Helena von Zweighbergk

Susanne lämnar man och tre bonusbarn och drar sig undan till torpet på landet. Nu ska hon få tid bara för sig själv.
Men fristen blir kort. Systern Louise ber henne att ta hand om den femtonåriga sonen Jonas en kort tid. Han behöver ett hem medan Louise får ordning på sitt röriga liv.
Jonas är en blek och misstänksam tonåring och Susanne har svårt att vara lika duktig och ansvarstagande som hon brukar. Tidigare var Johas en kär systerson, som Susanne ofta satt barnvakt åt. Nu känner de knappt varandra. Hur mår han egentligen? Och vad händer i Louises liv? Vad har hon för hemliga planer?

En berättelse om ett ofrivilligt möte mellan en femitoårig kvinna och en ung pojke som både har vänt livet ryggen. Om hur livet kan tränga sig på och tvinga oss att ta reda på vad som verkligen spelar roll i den här världen.

Utdrag ur boken:
“Luta dig inte mot fönstret!” säger jag med hög röst. Jonas fortsätter att lyssna på sin ipod med inåtvänd min och jag tänker att slå ihjäl dig då, nu har jag i alla fall varnat dig. Och i mitt huvud blixtrar orden “din dumma ungjävel” vitt och klart och knivskarpt. Jag försöker mota undan dem och under mina ögonlock kommer Sverige tillbaka. Stillheten som var då jag vaknade om mornarna. Att vakna långsamt, glida in och ut ur sömnen. som att doppa tårna i verkligheten några gånger innan man hoppar i. Att kunna sätta sig upp i sängen och känna det kalla golvet under fötterna och ångra sig. Sjunka tillbaka i sängen som om det gick att krypa tillbaka till ett liv innan födelsen.”

Jag har inte läst någon av Helenas tidigare utgivna böcker.
Jag har sett henne på teve som filmrecensent, och inte tyckt att hon varit så märkvärdigt bra utan ganska vass i sina bedömningar.
Konstellationen mellan en tonåring och en ensamstående femtioårs-kvinna var dock lite lockande, och jag blev inte besviken, snarare tvärtom.
Jag kan tydligt se framför mig varenda person som förekommer i berättelsen, den äldre systern, den ordentliga, den yngre systern, vars liv alltid verkar vara kaos, den gamla pappan som inte längre orkar lägga sig i, och tonårssonen som varken hör eller ser eftersom han lever hela sitt liv med hörlurar på!
Och hon den äldre systern, som bara ville leva i lugn och ro ensam och ifred, kan till sist ändå konstatera att när man lever så måste man också bry sig om andra.
Mitt betyg ***

0

3 Comments:

  1. Jag har just fått hem den sista boken på posten och jag har heller inte läst något av henne förut, spännande.
    Även spännande med eventuell lägenhet på G, vi får se. Kram!

  2. Morning på dig där i Pörtet! Hm…den där vällingen skiter jag nog i…urk! Den kan Melissa få! Sicken liten goding! Undrar om hon inte är lite lik farfar ändå!? Ha, ha..luktar gott ur blöjan! Den var bra!

    Och dina böcker…begriper inte varför jag inte läser nu för tiden…?! Orkar liksom inte…ändå har jag skaffat mig en sån där manick med hörlurar…fniss! Den ligger i lådan…
    Ja magen ja…avlastar den lite med soppa…tror också det blir bäst så tills jag vet mer, men provar också lite med fast föda…är vrålhungrig mellan varven! Och diabetes har jag ju också…Nu ska jag koka mig en kastrull igen!
    Kramen!
    Ragnvi

  3. Spännande med nya bokrecensioner. Von Zweigbergks böcker har jag läst alla hittils, hon har ju bl a skrivit några deckare (eller är det Charlotta v Z??). Ska boka denna nu också, den verkar ju lovande.

    Jag läser ju mycket deckare, Kepler var ingen favorit, De bästa deckarförfattarna är norskorna Anne Holt och Karin Fossum, Kjell Eriksson, Roslund/Hellström och Nesser älskar jag också.

    När vi spelade Afrikas stjärna verkar lovande också.

    Just nu har jag gripit tag i “De apatiska” av Gellert Tamas. Den boken är lite att bita i, men verkar lika lovande som hans “Lasermannen”. Däremot så lämnade jag raskt tillbaka Guillous s k memoarer, den kändes övermäktig för mig just nu i a f. Jag har dessutom Kjell Erikssons sista i dekalogen om Anne Lindell liggande och väntar. Den lääängtar jag efter!

    Jag hoppas snart få komma tillbaka till den riktiga världen, jag är så låg så jag ligger absolut lägre än en sjumken båt…ska till psykologen om en stund, och det känns tyvärr bara jobbigt!

    Ha det gott!

Kommentera