Jag har läst..

Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger

Vad gör en läkare när en patient inte vill ha hjälp trots att det kan kosta henne livet?
Om det är en bra läkare tar hon reda på varför – och det är en konst, en svår konst.
Astrid Seeberger har mer än tjugofem års erfarenhet som njurläkare. Hon vet att mötet mellan läkare och patient måste präglas av det hon kallar en skamlös nyfikenhet, den som når fram till patientens innersta. Den nyfikenhet som får den bortvända att vända sig mot dig.
Det har blivit en bok för alla som är intresserade av hur människor förstår och inte förstår varandra, fylld av egna minnen, erfarenheter och reflexioner.

Ur förordet:
“Hon är ingen romantiker utan en modern läkare. Hon använder sig av all teknik som står henne till buds. Men hon visar hur samtalet, de rätta orden, i ett visst ögonblick kan väcka en livslust som kan vara förutsättningen för att den mänskliga organismen ska vända mot överlevnad.
Allt hänger samman. Samtalet är livsnödvändigt. Liksom beröringen. Handflata mot hud. Och kroppens gensvar. Beröring är också en del av samtalet.” (Agneta Pleijel)

Denna bok är en essä, en bokform jag sällan eller aldrig läser.
I många stycken är boken helt underbar med historier ur verkliga livet som klamrar sig fast i hjärteroten.
Det jag har svårt för är de många citaten, upprabblandet av diverse fantastiska vetenskapsmän, författare, tänkare osv. som alla har sagt något odödligt. Dessa citat stör min läsning. Antagligen för att jag inte är van vid denna skrivform.
Författaren tar också upp ett högaktuellt ämne, nämligen, vad händer med de så viktiga mötena mellan människor i vår datoriserade värld? Kan sms, chattar, Facebook och dylikt ersätta fysiska möten människor emellan? Svaret är förstås nej, men vet vi vilka konsekvenser dessa borttappade möten kommer att ha för oss som individer?
I den här lilla boken finns berättelser som kommer att leva kvar i mitt minne mycket mycket länge. Jag tar med tacksamhet emot dem och gömmer dem i mitt hjärta

Ett litet utdrag ur boken, under ett seminarium som handlade om närvaro:

“När man har sju patienter till på mottagningen och sedan skall skriva in två nya på avdelningen och därefter tala om för herr Grönkvist att njurarna är skrutt och för fru Karlsson att hon har cancer och sedan diktera fem remisser och två sjukskrivningsintyg och ordinera mediciner, de rätta doserna, annars kommer Ansvarsnämnden med sin bila, och sedan störta iväg för att hämta barnen på daghem och djävlar om pendeltåget är försenat, då blir ens fru sur igen. Hur i helvete skall man kunna fokusera på nuet i den här röran?”

En bättre julklapp än denna tänkvärda lilla bok har jag svårt att hitta
Mitt betyg:****

Medan segern firades av Jens Orback

“Jag vet hur kvinnorna har det. Vad det är hon vet frågar jag inte. Inte heller frågar jag vad soldaterna gjorde med henne. Sådan är vår överenskommelse. Jag vet inte var den kommer ifrån. Kanske har jag ärvt den ifrån pappa. Fast när han var med sa inte mamma att hon visste hur kvinnor som blivit våldtagna har det. Något börjar sippra ut. Det kommer en hel mening. Det kommer två. Hon driver oss framåt. Bakåt. Utan synbar ordning men i allt högre fart. Och nu är inte himlen bara blå. ”

Katja kom till Sverige 1949 för att arbeta och valde att stanna och bilda familj. Hennes berättelser om sin uppväxt kom aldrig längre än till den 13 mars 1945. När hon berättar om hur ryska soldater sparkade upp dörren till deras hem och tog med hennes pappa spricker rösten.

Journalisten och politikern Jens Orback berättar personligt och gripande om vad som hände hans mamma Katja vid andra världskrigets slut. Hon och hennes familj var några av de många tyskar som drevs på flykt från sina hem och utsattes för brutala övergrepp – något Katja aldrig pratat om, förrän nu.

Detta är en grym bok. Den var jobbig att läsa. Det fanns inte utrymme för egna fantasier eller tankar, den trängde på, historien. Allas vår historia, från Europa, från andra världskriget, om tyskar, judar, polacker, ryssar, förtryckare var dom allihop. Den är inte påhittad, berättelsen, och det är många människor som lever med dessa minnen, än idag. Och det har hänt på andra ställen, i andra krig, och det händer någonstans i världen, varje dag. Tacka sjutton för att det är jobbigt och gör ont att läsa om även när man själv är förskonad.
Mitt betyg ***

0

2 Comments:

  1. Paula, du är en lysande recensent!! När man läser dina “Jag har läst” tänker man hela tiden : Den MÅSTE jag bara läsa. Vore jag bara några % så beläst som du så skulle jag känna mig riktigt kultuerell! :smile:

  2. Hej
    vad härligt med böcker, men jag har varit jättedålig på att läsa böcker. Jag har 4st stora kartonger i källaren med böcker… Kanske dags o ta tag i dom o börja läsa igen.. det är ju härligt!!

Lämna ett svar till BrittMarie Avbryt svar