Jag har läst..

Emma och Uno av Märta Tikkanen

Kärlek på gott och ont
“När de träffas är hon arton, mindre än ett år senare är de gifta. Året är 1898. Hon är nitton när det första barnet föds. När det sjätte föds är hon tjugofem, då bor de inte längre tillsammans men hon skriver kärleksfulla brev till honom. De skiljer sig när hon är trettiotre. Hon lever ensam i fyrtio år. Inte heller han gifter om sig.

Det blir inbördeskrig och världskrig, inflationen tar det som återstår av hennes arv efter skilsmässan. De sex barnens försörjning faller helt på henne, för dem är hon medelpunkten, högt älskad av dem alla, fyllda sjuttiotvå när hon dör.

Så kan man sammanfatta ett liv, min mormors.

Detta är en lågmäld historia, och tyvärr, jag gäspade mig igenom den. Jag fick ingen känsla för personerna trots att de levde ett intressant liv. För min del hade denna historia lika väl kunnat ligga kvar i Märtas skrivbordslåda…
Mitt betyg **

Anders Sparrmans resa av Per Wästberg

Anders Sparrman (1748-1820) seglade till Kina och med kapten Cook mot Sydpolen runt jorden. Under flera år utforskade och karlade han Sydafrikas natur och landskap.
Stationer i hans liv var Uppsalaåren hos Linné, pesten i Karlskrona, Vetenskapsakademiens Naturaliekabinett, som han grundade, slavkusten i Västafrika. Han var länge fattigläkare i Klara. Hittills obekant, och romanens högplatå, är hans sena och enda kärlek – till sin husföreståndarinna Lotta Fries.

Efter grundlig forskning och med rik fantasi fyller Per Wästberg i konturerna kring ett äventyrligt livsöde. Fram träder bilden av en stridbar kämpe mot det slaveri han själv bevittnat, men också en drömmare och magnetisör, en gestalt på gränsen mellan upplysning och förromantik som förenar lust och humor med en poetisk livskänsla.

Detta är en melankolisk livsresa i en mycket vacker språkdräkt. Så vacker och ovanlig att den kräver sin tid att läsa med eftertanke. Orden skimrar och flödar likt lava, men, för att hitta meningen med orden måste man ha tid att begrunda dem.
Ett utdrag ur boken:
“Savannen liknade ett inlandshav där stenarna var övervuxna kistor. Löven, nyss torra som mumieremsor, fuktades, grönskade och började sakta röra sig. Genom ögats salthinna skimrade luften och träden fällde ut sina grenar. Glador avtecknade sig mot den blå himmelsbrädan. Den mörkryggade vävarfågeln hängde sitt bo likt en brunspräcklig raggsocka i ett fruktträd. De vilda duvorna koade skrämmande dö då dö då, dö då. Men dofterna höll bankett det gulnade gräset, kryddörterna, den dammiga jorden, stenarna som frigav sin hopsparade värme. Moskiterna ställde in sig på prickskytte vid solens fall och svartbruna steklar med ögon på skaft kilade mellan stenarna”

Som du förstår tar det tid att läsa den här texten på nästan fyrahundra sidor.
Men innehållet är mycket intressant och när man precis börjat tröttna på upptäcktsresorna och vetenskapsakademien, då börjar oväntat en fantastisk kärlekssaga! För mig var det här en stor läsupplevelse, jag störs inte alls som vissa läsare har uttryckt av att en del i boken är fakta och en del är påhittat, i litteraturens värld är ju allt möjligt!
Mitt betyg ****

Bricken på Svartvik av Vibeke Olsson

“Du är stor nu. Du lär få bestämma själv” sa pappa i vintras.
Så Bricken har blivit ribbkaperska på sågverket. I början var hon rädd för att komma för nära de oskyddade sågklingorna och för att sinka de andra, men nu klarar hon sig lika bra som Sirkka som redan har varit där ett bra tag.
“Arbete gör en till en riktig människa” säger mamma, som gärna skulle vilja lära upp Bricken så att hon blir en riktigt duktig tvätterska också.

Detta är andra romanen om Bricken, Sågverksungen, som utspelar sig under den stora sågverksstrejken i Sundsvall 1879.

Vibeke Olsson skriver historiska romaner som har allt! Hon är en mästare på att skriva varmt, ömt, engagerande, att ge liv åt karaktärerna, helt enkelt att berätta fantastiska historier om vanliga människors liv.
Mitt betyg ****