Livsfunderingar
Jag är för tillfället vansinnigt frustrerad över att min kropp inte vill samarbeta och hur mina mediciner inte samverkar.
På sistone har jag upplevt två problem med min medicinering som gör livet surt..
Det första problemet uppstod när min artrosvärk blev allt svårare och min läkare glad i hågen skrev ut en “kanonmedicin” enligt egen utsago…
Tills jag upptäckte då jag läste bipacksedeln att den medicinen inte fick kombineras med mina blodförtunnande tabletter…
Doktorn bad om ursäkt och meddelade att jag inte kan/får äta någon annan värkmedicin än Alvedon…som inte hjälper ett dugg.
Förra veckan skulle jag beställa en ny sats av dessa blodförtunnande piller, då visade det sig att apoteket dragit tillbaka den medicinen och inte hade någon ersättningsprodukt!
Tog åter kontakt med min läkare som undersökte saken och återkom med ett recept på en annan medicin.
Och kan ni gissa, när jag fick hem den medicinen och läste bipacksedeln så visade det sig att den inte kunde kombineras med min magmedicin!
Jag har sedan över tjugo år tillbaka ett konstaterat bråck i övre magmunnen som ger en hel del besvär med matsmältningen.
Under åren har jag fått bra hjälp av dels magsårsmedicin och dels då jag lärt mig vad min mage och tål och inte tål.
Nu visar det sig att alla magmediciner innehåller samma verksamma ämne och alltså finns det ingen annan medicin jag kan byta till heller!
Gissa hur kul det är, när kroppen och magen värker och det finns medicin, men, jag får inte ta den!
Detta har lett till att jag börjat fundera, till vilket pris vill jag bli gammal?
Är det inte bättre att satsa på ett rörligt liv utan större smärtor och obehag och kanske lite kortare än att till varje pris äta förebyggande medicin som kanske gör att stroken som man tror ska drabba mig kanske kommer några år tidigare än om jag fortsätter med medicinen och samtidigt har så ont i kroppen och magen att livet inte längre känns värt att leva?
Ja, jag förstorar upp problemen och drar dem till sin spets, men det är så här tankarna går.
Tänk så bra våra husdjur har, så länge deras krämpor går att avhjälpa så gör man det men när man ser att livskvaliteten sjunker för mycket då tar man beslutet att låta djuret få sluta sina dagar.
Imorgon är en ny dag, och jag tar mig alldeles säkert i kragen igen, borstar av mig obehaget, knaprar några fler Alvedon och ser glad ut.
Men lite intressant är ändå tankegången, ska man leva så länge som möjligt, eller så bra som möjligt och kanske inte till 100?
Jag vet vad jag skulle välja…vad tycker du?
Kantstött halvt antik, ringrostig finska som bott i Sverige mer än halva livet, före detta bankkamrer, krögare, hamburgervändare, lucknucka, numera skogsmulle som håller grytan puttrande, gärna med svamp och annat ätligt ur naturens skafferi, matte till hund och dammråttor, mamma, mormor, gammelfarmor/mormor
åsa
Så väl jag känner igen mig i det du skriver..
Det där med husdjuren och att vi kan se till att de får somna in då det inte finns nåt mer att göra, det tycker ju jag att man skulle tillämpa lagligt för de människor som vill, som inte orkar leva med värk och hopplöshet längre.
Ja, jag är för aktiv dödshjälp, eller tycker åtminstone att man ska få bestämma själv hur man vill ha det..
Har ju också fått medicin utskriven som absolut inte ska kombineras med andra mediciner jag äter och det senaste var ju penicillinet som gjorde att jag fick världens allergichock och då du, då trodde jag att min sista stund var kommen!
Kan ju tycka, att det är lite “klantigt” utav läkarna, de har ju full tillgång till journaler och måste ju kunna scrolla på datorn 😉
Hoppas du mår bättre snart, du vet, solen ska återkomma på lördag, “alltid nå´t som flickan sa”!
Ha dé!/Kram
Sylvia
Ja det är ett bekymmer det där med all förebyggande medicin som läkemedelsbolagen påstår är så bra. Min bror som ätit blodförtunnande medicin, Varan i många herrans år, dok knall och fall i en hjärnblödning. När jag googlade på Varan är det den medicin som har mest anmälningar om biverkningar och att hjärnblödning ligger i topp bland anmälningarna. Han var fullt frisk för övrigt, tog långa promenader varje dag och alla trodde han var minst 10-15 år yngre än vad han var. Han hann precis fylla 69. Så att äta mediciner ger inga som helst garantier verkar det som. Jag kan inte ge dig några råd, men nog låter det viktigare med medicin för magmunnen så att du får ett drägligt vardagsliv.
Hur skall man göra Pest eller Kolera?
"LillaSyster"
Jag håller med dig!
Livskvalité är viktigast!
Men jag tycker synd om dig, att du inte kan
kombinera för att slippa smärtan.
Kram
Rantamor på näthinnan
Ja du det där med mediciner och hur dom går ihopa med varann låter intressant,
men nog ska det väl ändå kunna finnas värktabletter som är starkare än alvedon som kan
kombineras med blodförtunnande, är det inte bara din doktor som är lite vrång ???
Vet att i dagsläge är ju doktorer så återhållsamma med att skriva ut smärtstillande,
och säkert är det bra, eftersom många blir fast i ett beroende, men jag kan ju ändå tycka att inte
en patient ska måsta ha ont och värk för det sliter ju så på livskvalitèn.
Ja det är inte lätt att ha värk, fy tusan.
Hoppas det ordnar till sig för dig.
Tjingelingen från Rantamor.
Agneta
Det är så svåra frågor, men i många andra länder verkar dom välja att ha kul men kortare tid. Sen finns ju alltid dom alternativa medicineringarna, eller? Och magen kan man kanske fixa till med en liten operation, eller? Jag tänker titthål. Eller dra ut på timmarna mellan dom olika medicinerna, men det var ju bara råd av praktisk natur. Men jag håller med dig, vad ska man välja om man nu kan det. Samtidigt känns det så märkligt att man skulle välja ett liv som är kortare när forskningen går så fort framåt att man kan fixa allt med mediciner……himla kniviga frågor. Så länge man har sitt förstånd i behåll så kan man ju fatta beslut, men sen, vad händer då……om man försvinner från den här världen men fortfarande lever, det tycker jag också är svåra frågor…..Hoppas du kommer fram till nåt konstruktivt i ditt tänkande!
Kramar
Mia
Vet inte vad jag ska skriva….mer än att det är för jäkligt. Det måste ju för himmelens namn gå att lösa! Men jag känner igen det, 8 alvedon om dagen i snart ett år, nu vill jag inte längre för det hjälper inte, det bara tillför kroppen en massa skit som jag inte behöver :ohno:
Hoppas innerligt att det kommer till en lösning för dig, kram på dig fina :love: :love:
Annika
Fy fasiken vad jobbigt för dig. Spontant så säger jag nog att det är viktigare att leva så bra som möjligt istället för att bli 100 år.Men samtidigt så vill jag ju bli gammal oxå….Nu satte du lite griller i huvudet på mig.
Hoppas att allt blir så bra det bara går för dig.
Kramelikram
Eva-Lena Norgren
Valet är självklart, hellre ett kortare men ett smärtfritt liv än ett långt helvete. Det är bedrövligt att du inte ska kunna få mediciner som harmonierar med varandra. Min svägerska som är apotekare (eller vad det heter) säger att läkarna i allmänhet är dåliga på läkemedel, skrämmande om hon har rätt. Kära vän hoppad du hittar en lösning som fungerar! Undrar också hur det gick hos tandläkaren, eller har inte det varit än?
E V A
Förstår hur dina funderingar går, efter vad du berättar om Paula.
Tack för att du delar med dig av detta innersta, som får djupa återspeglingar när jag läser.
Mitt val, är ett långt liv.
Jag är så behövd, så det något annat alternativ finns inte.
KRAMEN
E V A
Förstår hur dina funderingar går, efter vad du berättar om Paula.
Tack för att du delar med dig av detta innersta, som får djupa återspeglingar när jag läser.
Mitt val, är ett långt liv.
Jag är så behövd, så något annat alternativ finns inte.
KRAMEN
Anki
Lider med dig Paula… för mig känns det som att livskvalitén är viktigare än att bli 100. Verkar konstigt att du inte ska kunna få hjälp med bättre mediciner…
Jag lider ju också av perioder med smärta, men till skillnad från dig så har jag “plåtmage” och klarar starka smärtstillande mediciner bra… men de är ju ändå inte nyttiga, så jag försöker snåla på dem.
Hoppas du känner dig bättre idag!
Kram
Raija
Förstår dina tankar och håller fullständigt med dig. Men det är nästan tabu att säga något sånt här. För målet, verkar vara för många, att bli runt 100 år. Men de tänker inte på att livskvaliteten inte blir densamma ju äldre man blir. Det är verkligen besvärligt med medicinerna och alla biverkningar. Låter väldigt jobbigt att behöva lida av magvärk och inte kunna ta något mot det. Jag har också bråck på magmunnen, men lider sällan av det, som tur är.
Kicki
Livskvalitén är det viktigaste enligt mig.
Några extra tabletter och må bättre, absolut!
Berra tar ju både blodförtunnande, omeprazol och Panodil forte (m.fl.). Flera läkare har kollat hans medicinlista, ingen har sagt att dom medicinerna inte går ihop, men han får inte ta magnecyl.
Trist när tankarna går åt ett sånt håll, men jag förstår dig.
Kramen
Andra året i Hjo
Verkar hemskt besvärligt, nästan uppgivet. Och… ja, jag vet inte. Ta sig i kragen är alltid bra. Förnumstigt, men det är du som säger det. Man lever tills man dör men rätt meningslöst att leva som död. Säger jag som bra. Tror att man vill hänga med så länge man kan även när man ligger still och väntar.
Ninni
Mediciner utskrivna av olika läkare är ett elände! Allrahelst då man aldrig får någon medicinlista av läkare nu för tiden och de där listorna från apoteket visar ju bara de mediciner man får hämta ut – inte de som tagit slut och de räknas ju heller inte som en medicinlista.
Jag har löst det problemet med att ha en egenskriven medicinlista med mig varje gång jag besöker sjukvården. Läkarna blir alltid så glad då de får den lappen av mig eftersom de inte ser vad andra läkare har skrivit ut.
Min mamma har också det där problemet med att hon inte får ta något annat än Alvedon mot sin värk men för ett tag sen då hon drabbades av nån nerv i kläm så hon hade så ont så hon bara spydde. Då skrev de ut Ketogan till henne och en tablett mot illamående för att hon skulle kunna ta tabletten. Men när det var som allra sämst med henne så fick hon Ketogan som supp.
Kram.
Pernilla
En läkare kan skriva ut medicin i vissa fall, som inte ingår i högkostnadsskyddet och ändå få dem subventionerad. Men vad du väljer är inte ett lätt beslut.
Det där med djuren stämmer dessvärre inte alltid. Jag ser mycket och ibland får man ta ett riktigt snack med matte eller husse. Det finns så många som är egoistiska och inte klarar av beslutet att bestämma över liv och död. När hunden inte orkar med bad och klipp, då är det inte värdigt. Men vart går gränsen? En husse blev så arg på mej och undrade när de skulle “plocka bort mej?” Ja, vart går gränsen?
/P
Marja
Jag äter också olika sorters mediciner som inte riktigt passar ihop, men ibland finns det inga andra alternativ. Jag ifrågasätter alltid doser m.m. när jag är hos doktorn och det är inte heller populärt. Jag tror att ibland får man bara ‘blunda’ och köra på för att må någorlunda bra. Det finns ju ändå ingen garanti att den där stroken inte kommer även om man sköter sig. Ja, det är ett dilemma.
Hoppas att du åtminstone hittar någon värkmedicin som hjälper. Själv klarar jag mig ganska bra på Alvedon Forte, men ibland blir jag tvungen att ta Naproxen några dagar och det är ju ett hasardspel.
Ha en skön helg! Kram! 🙂
Herr Nilssons Fru
Oh bästaste Paula, blir så ledsen när jag vet du mår dåligt och inte får den hjälp du behöver. Nog måste de väl finnas mediciner som kan passa ihop:( sånt där Brock har jag oxå, de fick jag veta när jag var 20 år. Tar bara medicin ibland, de hjälper mycket med var jag äter o hur jag rör mig. Önskar de vore så för dig också, men vet att du inte kan göra så 🙁 . Livskvalitet är naturligtvis viktigt och de önskar jag innerligt att du kunde finna och få o leva till 100. Men, nja jag förstår dina tankar o lider med dig, skulle vilja krama om dig och önskar jag hade en liten påse med energi, friskhet och hopp jag kunde åka upp och lämna över till dig.
Tycker nog du ska ta o prata lite allvar med din läkare, för nog måste de finnas något som passar tillsammans och kan ge dig en dräglig tillvaro. Stå på dig. Håller alla tummar och tår.
Kramiz
Turkulainen
Hej Paula!
Om din livsfundering vill jag bara säga, att det givetvis är väldigt individuellt vad man prioriterar. Tusen saker inverkar.
Men om din medicinska situation har jag en tanke: Är du för snäll? Eller har du råkat ut för en oengagerad läkare, eller kanske en nybörjare? I våra dagar, med all denna avancerade medicinska forskning världen runt, måste det ju finnas hjälp för dig! Men jag har lärt mig att man måste stå på sig. Man ska kräva att läkaren sätter sig in i ens situation. Det är läkarens jobb, det han har betalt för. Själv kan man bidra med t.ex. en medicinlista, så som det redan sades i en kommentar här ovan. Så ge inte upp. Because you’re worth it, för att citera en känd tevereklam.
Nu märker jag att jag skrivit nedlåtande om nybörjare. det var inte min mening. Alla måste vi börja någonstans. (Men jag skulle verkligen inte vilja konfronteras med mina första översättningar! Man var ung då, och kunde Allt.) För min del hoppas jag dock slippa nybörjarläkare. De kan börja med någon annan än mig. Egoistiskt tänkt? Javisst.
Jag har förresten aldrig vågat läsa en bipacksedel, för jag skulle bli livrädd för alla hemska biverkningar som där utlovas. Jag har tagit vad jag blivit ordinerad och hittills har det gått bra.
Kämpa på! I farten kan du läsa David Nicholls bok Vi. (På engelska: Us.) Jag tror du skulle tycka om den.
Gun
Så trist, men är ganska säker på att det finns starkare värktabletter än Alvedon du kan ta, varför jag säger så är att min man har exakt samma åkomma som du och jag vet att när han hade ont i lederna fick han en starkare medecin som hjälpte. Men han är som dom flesta män helt värdelös på att komma ihåg namn på såväl människor och medikamenter. Men tycker du inte skall ge dig det finns hjälp…
Bia
Den där frågan ställer jag mig också! Hellre kvalitet än kvantitet, tänker jag.
Helst både och! Har du en smärtläkare i närheten så tycker jag du ska göra ett besök hos henne/honom.
Jag går hos en sedan en månad tillbaka, han hjälper mig att bli av med beroendet
av Bamyl som jag haft i femtio år.
Nu får jag starkare, receptbelagda Alvedon (665 mg) under tiden jag lär mig sluta med acetylsalicylsyra.
Dessutom får jag injektioner en gång i veckan som ska få mina nackmuskler att slappna av. Fungerar fint!
Kramar!
Titti Melender
Pest eller kolera… vilken tråkig situation!
Jag är ju förskonad från en massa piller och mediciner förutom värktabletter och det kan jag ju styra. Har ätit så många olika sorter genom åren och jag är helt säker på att det måste finnas annat än Alvedon du kan ta, Pressa doktorn!! Kram!
Malin
Nä men fy så besvärligt!!! :thumbsdown:
Lider med dig och förstår dina tankar. Man vill ju ändå ha livskvalitet medan man faktiskt lever.. samtidigt kan en stroke göra det riktigt eländigt, den kanske kommer nog så fort?
Vet inte vad jag ska ge för råd, hoppas ngn klok inom vården kan ge dig en bättre lösning. Kämpa på!
Kram