Snabba puckar..

Igår eftermiddag hittade jag ett kuvert skickat från landstinget i min brevlåda.
Den innehöll två pappersark. Ett om tid för provtagning, ett om tid för läkarbesök.
Lite konfunderad blev jag då jag inte kontaktat vårdcentralen angående önskemål om besök!

Sen fick jag gnugga mig i ögonen, tiden för provtagning var….idag klockan åtta!
När jag sprättade upp kuvertet var klockan fem över fyra och jag förväntades dyka upp på vc klockan åtta.
Kollade tidtabellen, den enda buss som går på morgonen går halv sju. Den är framme strax efter sju vid vårdcentralen…då hade jag en timmes väntan fastande..
Jag ringde vårdcentralen men deras telefontid var över så jag lämnade ett meddelande att tiden inte var den bästa.

Fem minuter senare ringer chefen på vårdcentralen upp och vi kommer överens om att jag ska få ta blodprovet direkt när jag kommer, så jag sedan kan dricka, ta min medicin och få i mig något att äta.
Jag ställde mig frågande till varför jag blev kallad, men det var den årliga kontrollen det var dags för igen.

Alltid lika orolig för att missa väckningen kunde jag förstås inte slappna av och sova. Men upp kom jag, efter att ha legat och glott på klockan “typ hela natten”…
Dottern hade fått order om att ringa och kolla så jag var uppstånden, eller åtminstone uppgången, och det var jag!

Så skönt det var att ha bara fem minuters väg till hållplatsen, en lyx jag nu upplevde för första gången sedan jag flyttade.

Efter provtagningen åt jag min medhavda macka ute i solskenet, typiskt nog hade jag glömt min bok hemma men korsorden var med i väskan.
Ja inte gick det någon nöd på mig där jag väntade på den förbeställda bussen hem.

Annat var det i november…

På bussen hem träffade jag på en ung man som flyttade hit till byn som flykting 2015. Han hade anlänt tidigare och redan fått sina papper och valt att söka egen lägenhet här i byn eftersom det rådde stor brist redan då på lägenheter i landet.
Han var den förste jag hjälpte med möbler till sin lya, en likadan lägenhet som jag bor i nu.
Han var lika pigg och glad som jag mindes honom, pratade skaplig svenska och åkte hit för att….jobba!
Ödets ironi, han flyttade härifrån så fort han fick ledig lägenhet i stan, för att komma närmare skola och eventuellt jobb och nu hade han fått vikariat på Fredriksbergstvätten!
Uppenbarligen trivdes han när han bodde här för han berättade att om han fick vikariatet på ett år som han hoppades på,så skulle han flytta tillbaka hit.
Varje gång jag ser att någon av de flyktingar som i nöd sökte trygghet och hjälp här har kommit vidare i integrationen gör mig så oändligt glad. Det finns så många goda exempel på hur bra det går för så många. Men man pratar ju bara om dem som det inte går lika bra för.
Glad över denna solskenshistoria hoppas jag att nästa inträffar för mig själv nästa vecka när jag träffar en läkare.
Och vet ni, jag var mycket bestämd med att jag inte ville ha den osympatiska läkare som jag dragit nitlotten till de tre senaste besöken och fick nu bekräftat att den doktorn inte längre jobbade på denna vårdcentral!