Söndags-smakbit # 16

Bloggen Betraktelser ger oss varannan söndag chansen att publicera ett litet smakprov ur en bok vi läser.
Där får du många spännande boktitlar att kika närmare på.

Jag har börjat läsa isländska nobelpristagaren Halldor Laxness episka roman Fria Män i nyöversättning av Inge Knutsson.
Du kan läsa mer om handlingen genom att klicka på titeln

Smakbit sid. 48

“Hon fick syn på något levande i en av bäckarna, det for iväg uppåt med snabbt slingrande rörelser och hon stack in färsskaftet under det och lyckades fiska upp en stor ål ur bäcken, den var mer än en aln lång, den flög iväg och hamnade långt bakom henne och ormade sig som en jättelik daggmask i gräset i arton ringlar. Hennes jaktinstinkt vaknade, det var en fisk och den var därför orolig när den låg på torra land. Hon var fast besluten att ta vara på fisken och äta upp den, tog fram sin lilla kniv och grep tag om fisken men gång på gång slank den ur hennes grepp, sedan slingrade den sig om armen på henne, men till slut lyckades hon skära av fisken på mitten och då blev det två fiska av den, och båda de nya fiskarna betedde sig lika bångstyrigt och tänkte kravla iväg åt var sitt håll, hon fick anstränga sig för att samla ihop dem, tog till sist av sig hucklet och svepte omsorgsfullt in båda fiskarna i det och gömde dem i en tuva på ängen, och där fortsatte huvudduken att krumbukta sig inne i grästuvan tills hon gick hem på kvällen för att ställa fram kvällsmaten, då hade hucklet ramlat ner på marken mellan tuvorna.
Hon hällde vatten på ålen och den fortsatte sprattla i grytan i många småbitar tills den var kokt.”

sid. 124

“Efter en lång stund fylldes dörröppningen sakta av två kvinnor, modern stickande, med en mörkbrun kalott på huvudet och den gamla strävsamma bondmorans skäggfjun, med ett hårt ansiktsuttryck som inte är ovanligt bland folk som har varit fåmälta och inbundna i mer än sextio år, tittade inte upp utan lät den fladdrande blicken följa den något sneda näsans riktning; dottern en kvinna i trettioårsåldern, klumpig, särskilt nedtill, men uppvägde annars med sin leende förväntan det som modern saknade av känsloyttringar.”