Den bistra verkligheten…

Ja såhär ser den bistra verkligheten ut i Grängesberg södra Dalarna!

Vattnet skvalar nerför berget likt en vårflod

hittar en egen ränna över vägen och fortsätter rakt ner i sjön

Visserligen gillar jag vatten, men nu räcker det och blir över!

Hur någon kan föredra allt detta blöta från himlen framför riktig snö övergår mitt förstånd….

Och visst kändes det nästan löjligt att stiga upp i ottan i morse för att åka in till simbassängen…
Drunkningsrisken var överhängande, jag var så trött att jag inte trodde mig ens orka flyta….
men, när man väl är på plats och nyduschad äntrar bassängen, se då blir man den pigga, vakna, alerta tåspetsdansösen som graciöst svingar sin lekamen i det varma vattnet.

Lördag kväll blev en trevlig tillställning

Vällagad thailändsk buffé tillagad av en för kvällen inhyrd thaikock

två välsjungande glada trubadurer gladde publiken

och fler var ivriga att få delta i sången…

Det var varmt, det var trångt, men stämningen var på topp
Vi fick trevliga bordsgrannar, men våra stolar fick vingar medan vi var ute och rökte….

Alla krögares drömskylt satt uppe när vi sakta promenerade hemåt i ösregnet…

På tröskeln till Första Advent

Jag har inte gått i ide.
Men sanningen är inte alltför långt borta, jag lever i en halvdvala.
Jag sover och sover, maken lyckas inte få liv i mig på morgnarna, inte ens när han med sin basstämma högljutt pratar i telefonen!
På morgontimmarna sover jag som sötast, illa illa med tanke på att dagsljuset försvinner redan efter klockan tre och jag då knappt har hunnit ta mig utanför ytterdörren.
Denna helg, den första advent, ska väl vi som alla andra ner i källaren och rota efter diverse adventsljusstakar, maken ser förvånad ut och säger sig inte ha en aaaning om var dom ligger…

Vi ska självklart ägna helgen åt att titta på vintersport, skidor både på längden och tvären erbjuds, och imorgon kväll ska vi avnjuta en thailändsk buffé på vår ”kvarterskrog”.

Adventsmat, finns det?
Köper man en liten skinka och får sig en försmak av julen?
Jag har inga traditioner vad gäller advent, har ni?
Ikväll består i alla fall middagen av revbensspjäll med coleslaw, lite juligt kanske?

Sköt om er och lev väl!

Jag har läst…

Min stroke av Jill Bolte Taylor

Den 10 december 1996 förändrades Jill Bolte Taylors liv för alltid. Den då 37-åriga hjärnforskaren drabbades av en kraftig stroke när ett blodkärl brast i vänstra halvan av hjärnan.
Inom loppet av några timmar försvann förmågan att tala, läsa, skriva och gå och hennes minne var i det närmaste helt utraderat.
Tiden som följde blev en berg- och dalbana mellan två verkligheter: den euforiska känslan från höger hjärnhalva som styr känslor och kreativitet, och de logiska rationella tankarna från vänstra halvan som talade om för Jill att hon var sjuk och som fick henne att söka hjälp i tid.
Det tog åtta år för henne att tillfriskna helt och hållet.
Tack vare en otrolig envishet, sin kunskap om hur den mänskliga hjärnan fungerar och inte minst med stor hjälp av sin fantastiska mamma lyckades hon få tillbaka det liv hon en gång hade.
Idag anser Jill att stroken var det bästa som kunde hända henne.

Boken tar läsaren med på en fascinerande resa in i den mänskliga hjärnan. Det är både en värdefull hjälp för alla som drabbats av någon form av hjärnskada och ett känslosamt vittnesmål om att djup inre frid är möjlig att uppnå för alla människor, vid alla tillfällen.

Min egen mamma dog i en stroke när hon var 48 år ung.
Hon hade inte varit sjuk innan dess, hade inga kända bakomliggande orsaker. Hon vaknade aldrig upp ur sin koma.
Ända sedan detta skedde för snart trettio år sedan har jag självklart funderat mycket över vad som hände.
När det hände hade jag flyttat från Finland till Sverige, hade sambo, min dotter, jobb och karriär.
Jag hann egentligen aldrig grubbla så mycket över det inträffade, jag sörjde förstås min mor och fick av läkare höra att hon haft en medfödd förträngning i en åder som orsakade stroken.
Min svärmor har haft flera strokar. De första var så milda att anhöriga inte förstod vad som inträffat eftersom hon återhämtade sig väl. Men sedan fick hon en större stroke, som bland annat ledde till afasi. Svärmor bor idag på ett äldreboende, hon är pigg och rask men kan fortfarande inte prata.
Med denna bakgrund som jag inte tror är så ovanlig, det är nog många av oss som känner eller känt någon som drabbats, så var denna berättelse mycket intressant.
Det budskap jag tog åt mig mest var att även en person som inte kan uttrycka sig kan ha ett gott liv och vara lycklig!
Även när vissa funktioner försvunnit tar andra funktioner vid, och det går att träna upp många av dessa funktioner.
Tyvärr fick inte svärmor tillräckligt snabbt hjälp med sin afasi, kanske hade hon kunnat lära sig att tala igen.
Men när jag läser om den eufori som man kan uppleva när bara den högra hjärnhalvan fungerar så inser jag att man faktiskt inte behöver vara ”fullkomlig” för att ha ett bra liv!
Den slutsatsen ger mig mycket tröst, och det osannolika i att en ung hjärnforskare drabbas och återhämtar sig för att i bokform kunna återge hur hon upplevde hela ”resan” är fantastisk.
Förutom den känslan har jag säkert också lärt mig ett och annat om hjärnans funktioner, tack vare avsnitt som förklarar dessa och dessutom innehåller tydliga bilder på hjärnans olika delar.
Jag kan varmt rekommendera boken, den är lättläst och på mindre än 200 sidor, ändå har den ett mycket tyngre innehåll!
Mitt betyg ***

Kära bloggvänner!

Jag har fått en utmärkelse av världens bästa Mat-Mia!

Jag blir stolt och glad och tror nog att jag rodnar lite också….

Tanken är att jag i min tur ska utse några mysiga bloggar och föra utmärkelsen vidare.
Jag brukar inte kunna välja ut några enstaka bland alla jättefina bloggkompisar jag har!
Men, denna gång har jag faktiskt valt att lyfta fram följande bloggare som jag slaviskt följer i deras liv:

Kicki, en av två bloggkompisar som jag träffat ”på riktigt”. En föredetta travkusk och hundägare som delar med sig av sina erfarenheter och som blivit en fullfjädrad bloggerska!

Annette
som visar dom vackraste foton och ibland smyger in lite text också…

Anki som jag känt här på nätet sedan hon var ensamstående mamma, hittade sin drömprins, flyttade och rustade tillsammans med älsklingen en gård. En glad tjej med fart och fläkt!

Och förresten, jag är visst värd en award idag, jag har genomfört ett besök hos tandis!
Ni som hängt med här ett tag vet att jag lider av en svår tandis-skräck. Dock visste jag att jag idag ”bara” skulle träffa tandhygienisten, men eftersom tandläkarstolen utgör hälften av skräcken så anser jag att det var en bedrift i alla fall, hihi