Bassängträning!

Äntligen, nu ska jag få börja bada i varmvattenbassäng!

Ända sedan jag blev sjukskriven 2004 så har jag väntat på någon typ av rehabilitering.
Min nya trevliga doktor skrev i juni en remiss till sjukgymnastiken, hon trodde det kunde bli aktuellt med bassängträning men hon ville låta sjukgymnasten göra den bedömningen.
För ett tag sedan träffade jag en sjukgymnast som mycket riktigt tyckte att jag skulle prova att träna i bassäng.
Idag var jag kallad till bassängen, inte för att bada, utan för att åter igen träffa en sjukgymnast, denna gång honom som basar över bassängen.
Imorgon bitti sparkar jag igång!

Eller sparka och sparka, kanske flyter jag bara omkring i 34 gradigt vatten?

Under fem veckor ska jag bassängträna, två gånger i veckan, med personlig instruktör som lägger upp ett lämpligt program åt mig!
Det ni, vilken lyx!
Om jag efter det tycker att det hjälper mig så får jag fortsätta träna på egen hand en gång i veckan.
Kanonbra, eftersom jag tror att min värkande lekamen uppskattar det varma och skonsamma vattnet.

Innan jag åkte till sjukgymnasten hade vi besök av en kär bloggkompis, Kicki och hennes man Berra.
Det ser nästan ut som vi övergett dem vid fikabordet, men det hade vi inte! Ser ni den fina buketten hon plockat från den egna trädgården, än blommar sommaren!

Vi har träffats förut, Kicki och jag, hon bor också i södra Dalarna och det är alltid lika roligt att sitta och surra några timmar!

Och titta vad jag fick!!
En tavla hon ropat in på auktion, hon tyckte det stod “Paula” på den..
Kan det vara så att jag visat för många foton på mitt favoritobjekt, ekor….
Tack snälla Kicki, den kommer att pryda sin plats på väggen, underbart vacker och stämningsfull!

Den här vackra damen, Skorpan, 10 månader, har redan visat framfötterna i utställningsringen!

“Vad vill matte?” undrar Jolly och följer mattes handviftningar.
“Vi har ju redan suttit här snällt i bilen och väntat hur länge som helst!”

0

Orange är min höstfärg!

Med en dåres envishet har jag i månader letat efter vardagsrumsgardiner.
De skulle gå i orange, det skulle vara längder men inte paneler.
Och som jag letat…..
Rusta, Jysk, loppisar, Tradera, men se orange är inte höstens trend så jag kammade noll.
I lördags sa jag till Hasse att nu finns det bara ett alternativ kvar: Nisses i Smedjebacken
Dom har ett stort urval av gardiner, och jag har aldrig gått därifrån utan att ha ett par nya gardiner under armen.
Och, TADAAA, kan ni tänka er:

Mustiga höstfärger och mycket orange!
Nya gardiner kan verkligen göra skillnad, jag har olika färgperioder, lila, vinrött och till och med svarta gardiner har hängts upp i pörtet.
Vad gillar du för färger på inredning?

Jag är så in i vassen nöjd och hela rummet fick ett lyft!
En eloge till min kära make som pulade en hel eftermiddag med uppsättningen…
Gardinerna var alldeles för långa och det var inte snyggt att bara trä upp dem på stången..
Jag ville också flytta fästena så stången blev bredare, och vi behövde ett extra stöd till stången som annars bågnat av gardintyngden.
Min enda insats var att stryka gardinerna, sen gick jag inte i närheten av vardagsrummet innan gardinerna satt på plats!
Tack älskling för ett kanonjobb!
Vi ska självklart innefatta “gardinupphängning” i vår nya “flytt-konsult”-verksamhet, hihi!
Ja, ni vet, det jag nämnt tidigare, att vi flyttat så ofta att vi blivit experter och borde hjälpa andra stackare som saknar flyttrutin!

Igår kväll gick duschen varm!
I fredags fick vi nämligen ett meddelande om att en cirkulationspump ska bytas i vårt område pga problem med värme- och varmvattenproblem.
Vi har inte märkt av några problem, men så har vi inte satt igång elementen ännu.
Tre dagar utan varmvatten väntar nu!
Så vi kommer att dofta godare och godare för var dag som går….
Och så lär jag få värma diskvatten på spisen, jag som inte har någon diskmaskin.
Välfärdsproblem, javisst, det grejar vi lätt som en plätt!

0

Virrig vilsen gumma…

De två första dagarna utan maken gick bara bra.
Jyckarna och jag levde i största harmoni, och promenerade vid sjön

Lite höstlikt börjar det bli!

En liten ö i sjön har förvandlats till en färgsprakande höstbukett!

Lika ivrigt som alla andra letar vårtecken i mars, så letar motvallskäringen hösttecken redan i augusti….

Sommarängarna är nermejade, nu behöver man inte längre hålla sig på stigen utan kan utnyttja hela fältet till att springa och rasa av sig!

Jag väljer att tro på dem som säger att mycket rönnbär betyder en snörik vinter!

Igår tänkte jag mig en promenad vid Disponentparken, och det började bra….
Men när jag skulle traska hemåt fick jag syn på en “Till Salu”-skylt längs en väg där jag aldrig tidigare gått.
Nyfiken-i-en-strut som jag är så beslöt jag mig för att gå o kika
Med facit i handen skulle jag nog ha avstått…
Jag gick uppför och uppför och erinrade mig att vägen hette “Gudmundbergsvägen”, hmmmmm
Passerade fastigheten som var till salu och konstaterade att jag hade gått en bra bit.
Istället för att gå nerför igen, tillbaks till Disponentparken och så uppför hem till mig skulle jag hitta en väg att gena tvärsöver på!
Strålande idé, jag knatade vidare tills jag kom ända upp på berget, kände mig som om jag besegrat toppen av K1 och erfar att här tog visst vägen slut….
In i skogen bar det av, jag hade i alla fall en susning om vilket väderstreck jag skulle ta för att hamna uppe på Grotfallets skidstadion.
Men stigarna ledde inte åt det hållet, utan istället virrade jag omkring som en vilsen orienterare på O-ringen.
Jag behöver väl inte nämna att regnet vräkte ner och att jag fortfarande saknar vindrutetorkare på glasögonen….
Jyckarna följde mig snällt än hit än dit tills jag konstaterade att jag nog får ta mig hem den “långa vägen”
Men se, halvvägs nerför den långa backen såg jag en liten stig som ledde av från vägen rakt uppför men åt “rätt håll”.
Ormbunkarna växte lika höga som jag och Loppan tappade helt bort stigen där hon gick framför mig.
Men upp kom vi och jag fick till min glädje syn på en stolpe!
Där framme låg elljusspåret!
En halvtimme senare anlände vi hem, jag kissnödig, röksugen och blöt inpå bara skinnet.
En titt på klockan upplyste mig om att vi traskat i över två timmar….
Middagen blev en burk uppvärmd “Soldatens” ärtsoppa, sen kurade vi ihop oss i sängen alla tre, Loppan under mina ben och Blinka på husses huvudkudde.
Där fann oss maken när han kom hem från konferensen ett par timmar senare….

Ha nu en fortsatt fin helg alla vänner, i pörtet blir det bara lite hemmafix, skogen får vänta några dagar…tills kroppen återhämtat sig något

0

Jag har läst..

Lyckan är en sällsam fågel av Anna Gavalda

I centrum av berättelsen står Charles, arkitekt med många prestigefyllda uppdrag långt utanför Frankrike men mindre framgångsrik med att skapa ett hållfast liv utanför arbetet.
Han börjar närma sig 50, hans relation med Laurence blir allt kallare och en trötthet håller på att äta upp honom inifrån.
Plötsligt får han ett osignerat brev med den enda raden “Anouk är död”, och minnena väller över honom.
Han söker sig nu tillbaka mot händelser och människor i sin ungdom, och möter på vägen Kate, en kvinna som lever i ett slags lantligt, stökigt pradis omgiven av barn och djur. Men även Kate, sin smittande vitalitet till trots, har prövats av livet och tvingats till svåra val. Kate och Charles dras till varandra men inget är givet på förhand.

Jag tillhör dem som med förväntan sett fram emot denna bok efter att ha läst hennes första succeroman “Tillsammans är man mindre ensam”.
Jag har fått vänta länge på den pga lång kö på biblan och nu då jag fick denna 555-sidiga bok i min hand hade jag bara två veckor på mig att läsa den. Eftertraktade böcker har kortare lånetid, så är det bara.
Nåväl, visst har jag tid att läsa, även om jag inte gillar att göra det under tidspress.
Men, va svårt det var att betygsätta denna historia!
I mångt och mycket var den underbar, det poetiska språket, humorn, samma medkänsla som följde med mig länge från hennes tidigare bok…
Men, denna bok hade gott kunnat vara några hundra sidor kortare!
Den består egentligen av två historier, den första handlar om Charles barndom, ungdom och nuvarande liv, den förvillar bort sig i långa onödiga monologer, en förfärlig massa invecklade fakta om arkitektur, den blev helt enkelt seg, och jag märkte att tankarna svävade ut någon helt annanstans än i historien jag läste. Det är aldrig ett bra tecken!
Andra delen som handlar om när Charles möter Kate, hör hennes livshistoria, är mycket mera njutbar. Förutsägbar, ja, men ändå varm, medmänsklig och rörande.
Och vad blir betyget?
** eller ***, två för första delen och tre för den andra, var inte det knepigt så säg!

Den som vässar vargars tänder av Carina Rydberg

Tvillingparet Jannis och Sonya tycks vara sammansvetsade för alltid, genom de kränkningar de utsatts för under sin uppväxt. Efter att Jannis misslyckats med att skapa sig en tillvaro på egen hand, lever han åter tillsammans med sin syster.
De köper ett kafé i en by vid havet, och lär snart känna en ensamstående kvinna med en dotter i elvaårsåldern. Mellan syskonen sätts ett kusligt spel igång, med kvinnan och flickan som ovetande deltagare.

En studie i ondska kan man kalla denna historia. Arvssynd, ondska, eländes elände….
Jag har inte läst Rydberg förut, och det är absolut inget fel i hennes skicklighet som författare, men att läsa en så destruktiv historia som denna gör ju ingen människa glad.
Mitt betyg blir därför **

Den tionde gåvan av Jane Johnson

Michaels avskedsgåva till Julia blir en ny början…
När Julia lämnar kärleksrelationen med Michael har hon fått ett krossat hjärta men också en bok fylld av hemligheter. I den vackra antika boken om 1600-tals broderier upptäcker hon lika gamla dagboksanteckningar nedskrivna av en kvinna som heter Cat Tregenna från Cornwall.
Fascinerad läser Julia den sanna berättelsen om Cat och hur hon tillsammans med alla i den lilla byn kidnappades av pirater från Nordafrika och såldes som slavar i Marocko.
Julia reser till Marocko för att få reda på mer om Cats öde.
Här kommer hon att hitta djupt begravda hemligheter och precis som Cat gjorde 400 år före henne, förlorar hon sitt hjärta under den heta marockanska solen….

Jag har längtat efter en äventyrsbok! Ibland är det underbart att ge sig hän i en mytisk värld, i en magisk saga och en kärlekshistoria.
Det speciella med den här boken är att det finns en verklighetsbakgrund som få känner till, nämligen att pirater från Marocko rövade bort författarinnans släkting från Cornwall!
Att läsa om exotiska berbiska pirater är underhållande, boken är visserligen lite naiv, men det ursäktar jag gärna och ger den betyget
***

0