Livet är inte så tokigt om man beaktar alternativet av Nisse Simonson
Läkaren Nisse Simonson har gjort sig känd som en klok gubbe, inte minst genom sin senaste bok “Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”.
Han menar att vi egentligen oftast har det vi behöver för att kunna må bra och att vi inte ska vara så rädda för de gupp som då och då dyker på livets väg.
Här delar han med sig av sina funderingar kring livets stora och små frågor och återger händelser från sitt långa läkarliv.
En trevlig liten klok-bok full av kåserier. Lättläst och småputtrig.
Han sätter ord på sånt vi ofta grunnar över, på ett opretentiöst och enkelt sätt. Tänk om alla doktorer kunde uttrycka sig så!
I bara farten ska jag nog läsa hans tidigare utgivna böcker också.
Betyg ***
Flickan som dök ner till jordens mitt av Sabina Berman
Isabelle ärver sin farfars tonfiskfabrik i Mexiko och reser dit. I huset där hon flyttar in bor Karen, en vanvårdad och språklös flicka, troligtvis autistisk.
Isabelle inser snart att Karen måste vara hennes okända systerdotter. Hon börjar ett hårt arbete med att lära flickan tala och komma ur sitt skal.
Karen känner sig egentligen bara trygg i sin dykardräkt, helst i vattnet. Hon visar sig ha en helt egen känslighet för havet och dess invånare, vilket kommer att bli en fördel för den verksamhet hon och mostern bedriver utanför Mexikos kuster. Åtminstone för en tid.
Sabina Berman är djupt engagerad i frågor som rör djur och natur, med särskild inriktning på havet. Hon har sagt att om vi alla vore som Karen, utan vare sig girighet eller högmod men med barnets klara blick på de andra djuren, så skulle världen se helt annorlunda ut….
Detta är en historia skriven utan någon som helst sentimentalitet. Detta beror på att den är skriven i jag-form av huvudpersonen som är till 90% socialt imbecill och till 10% geni i minnesförmåga, dvs. hon är autistisk.
Att i bokform gifta en autistisk flicka med tonfiskar och tonfiskindustrin är minst sagt ovanligt, förmodligen finns inte den konstellationen i någon bok tidigare. Det är dock rörande hur Karen försöker få tonfiskarna att trivas och att avla i fångenskap.
Budskapet i boken är att visa respekt för alla livsformer utan att bli religiösa.
Jag tyckte boken började bra, så småningom kom girigheten i form av stormagnaten in i bilden, sedan djurrättsaktivister, och mitt intresse sjönk en aning.
Slutbetyget blir **
Det blödande hjärtat av Andrew Taylor
London år 1934. Lady Lydia Langstone flyr från sin våldsamme man för att börja ett nytt liv på egen hand. Hon har ingen annanstans att vända sig än till sin far, som bor i ett lägenhetshotell på det nedgångna Bleeding Heart Square.
Vad Lydia inte vet är att Bleeding Heart Square är fullt av mörka gåtor. Vad hände med miss Penhow, den ensamstående medelålders kvinnan som försvann för fyra år sedan? Varför står en civilklädd polis och bevakar området? Och varför får Joseph Serridge, den som sist såg miss Penhow i livet, paket med ruttnande hjärtan skickade till sig?
Hah, jag gick på den! Läste att boken utsetts till vinnare av Svenska Deckarakademins pris för bästa översatta roman 2009 och tänkte att då, då måste denna historia vara riktigt bra!
Deckare tillhör annars inte mina absoluta favoriter, läser bara ett par tre styckna per år.
Men, vad besviken jag blev här! Seg, långtråkig, intetsägande, trist, varför tragglade jag igenom nästan 500 tättskrivna sidor? För att få reda på slutet förstås, och det var nästan löjeväckande krystat!
Jag har läst recensioner på nätet och kan konstatera att denna bok delar läsarna i två läger, de som älskar miljön, persongalleriet och storyn och de som liksom jag undrar vad i hela friden som är så bra med denna historia!
Mitt betyg blir ynkliga **
Nattfåk av Johan Theorin
Stormvarning
När den storm som kallas fåken drar in över Öland gör man bäst i att hålla sig inne. Fåken kommer från norr med is, snö och dimma och drar med sig allt i sin väg.
Åluddens stora gård har stått öde och igeebommad vid en automatiserad fyrplats i många år. Det sägs att trähusen är byggda av timmer från skepp som gått under i fåken. Så får gården till slut nya ägare, Katrine och Joakim Westin har fått nog av Stockholm och flyttar till Åludden med sina två små barn. Westins är erfarna husrenoverare och inte det minsta vidskepliga. Men på hösten när de har flyttat in får de höra den kusligaste sägnen om Åludden: att gården varje jul får besök av de döda.
Det står på baksidan att detta är en blandning av kriminalroman, spökhistoria och släktdrama med originella karaktärer, fängslande miljöer med en mörk och spännande handling.
Jag håller med om miljöerna, möjligen om spökena. Men sen blir jag besviken! Jag tycker karaktärerna är dåligt beskrivna, bara uppskissade men utan blod och liv! Jag tycker att storyn kunde varit bra men utförandet har inte lyckats. Och jag tycker väldigt synd om huvudpersonens barn som mist sin mamma och vars pappa sitter ute i en lada eller är ute på vift på egen hand nästan boken igenom…
Och jag tycker inte om att bara ge
** men jag tyckte inte att den var bättre trots att många rosat romanen!
