Frossar vidare i helgminnen!

Luften gick liksom ur när flickorna åkte…
Det blev tyst, och ensamt…

Men jag har så många fina minnen nu, och en del visar jag här, kan kännas tjatigt för en del, men jag som träffar framför allt Vanessa så sällan kan inte få nog!

Djuren var ju verkliga isbrytare när vi i början var lite blyga för varandra…

I början var det svårt med namnen, sen döpte Vanessa om Astrid till Svarta Pölen, hon tyckte hon flöt ut som en svart pöl när hon lade sig och rullade, o visst har hon väl rätt!

Blinka gillade hon också skarpt och så fort vi gick på trafikfri gata fick hon gå med henne i koppel.

Hon var varlig och mjuk i sina rörelser när hon tog på halsbandet, så Blinka vande sig snabbt och tyckte inte hon var så läskig som andra barn!

Dessutom kan hon ju ha något gott man kan få smaka på, äpple är väl ingen favorit men det får väl duga!

Nere vid badstranden upptäckte vi till vår förskräckelse att den redan var tingad, av tusentals små grodyngel!

Lätta var dom inte att fånga, men skam den som ger sig, man måste ju få titta på nära håll!

Sen valde Vanessa att gå i vattnet lite vid sidan om, men oj så stora stenbumlingar det låg där i vattnet.
Vanessa hävdade att hon kan simma, och egentligen narrades hon inte, hon kan simma under vattnet! Men någon gång tar luften slut och man måste komma upp och då var ju orken totalt slut.
Så mera träning behövs, inget problem då hon älskar vatten!

Besöket på vildmarkslekplatsen var också uppskattat, och jag kunde inte välja foto så det fick bli många!

Ur barnamun:
Vanessa tittar på mig och säger: “Jag trodde du skulle vara finare…”
(hon menade nog inte att vara oartig utan jag tolkade det som att hon kom ihåg mig som yngre, kanske var jag inte lika gråhårig heller för två år sen)

Jag hade laddat med tonvis av jordgubbar och glass, då utbrister Vanessa: Momi, lova att innan jag åker hem så bakar du lussebullar!

Nu hoppas jag det inte dröjer så länge innan vi ses igen! För vad ska hon säga om mig då??

Det verkar lugnt i bloggosfären och på sociala medier, säkert ett sundhetstecken att man väljer annan sysselsättning under den korta sommaren.
Men det gäller inte alla, efter ett par datorlösa dagar har jag abstinens.
Så jag kör på som vanligt, jag har ju ständig semester!

4

Jag har läst/Olen lukenut

Kaikkien toiveiden kylä Bokomslag Kaikkien toiveiden kylä
Anja Snellman
roman nutid Grekland
WSOY
2018
356

Kreetalainen 93-vuotias Agave elää autioituneessa vuoristokylässä aasin, koiran, kanojen, vuohien ja muistojensa kanssa.
Eräänä päivänä hän löytää vuohipolulta pahoin loukkaantuneen nuoren Monikan. Naisten yhden kesän mittainen, ystävyydeksi lämpenevä suhde ja risteilevät elämäntarinat ovat matka Euroopan kuohuviin vuosikymmeniin, rakkauden ja julmuuden tekoihin.

Ote siv.316

"Puoliltapäivin Agave nostaa silmänsä virkkuutyöstään, katsoo ulos ikkunasta ja sanoo Monikalle: kohta sataa. Heti sen jälkeen pensaat alkavat kumartaa, oliivipuiden lehdet vipattaa, salkoruusut huojuvat ja alkaa ripeksimisestä voimistuva, sihisten piiskaava sade, joka saa pian pihan tulvimaan, kanat kiiruhtamaan katokseensa, aasin luimistelemaan korviaan ja Monikan juoksemaan ulos ja pomppimaan pihan lätäköissä paljain jaloin kasvot ja kädet taivasta kohti."

En mycket varm och läsvärd roman om livet!
När två människor från helt olika generationer och olika länder befinner sig på samma plats en längre period, ja då händer det mycket. Att få ta del av en annan människas erfarenheter och liv är en ynnest, en dyrbar vänskap föds när man stöter och blöter alla ämnen man kan komma på att diskutera, från att bara skrapa på ytan till att föra djupare samtal. En förståelse för varandras liv och historia ger perspektiv, alla är vi människor!

0

Skyltsöndag # 215

Veckans skyltmaterial är fotade vid utflykten till Gustavsfors i veckan, så de är skapligt nytagna

Glada laxen!

Illavarslande!

På Hembygdsgården

Och till sist , direkt från nätet….passa er för choklad!

BP förvaltar det roliga skylt-temat som man snabbt blir beroende av och du hittar flera skyltare här

1

Söndags-smakbit # 25

Bloggen Flykten från verkligheten ger oss varannan söndag chansen att publicera ett litet smakprov ur en bok vi läser.

Där får du många spännande boktitlar att kika närmare på.
En viktig regel: Inga spoilers!

Jag har tre böcker under läsning, en på finska, “Testamente” av Nina Wähä och
Kvinnornas Helsingfors – en kulturhistorisk guide
som jag denna vecka valt ett smakprov ur.

Jag har länkat titeln till förlaget där man får veta mer om boken som innehåller många olika avsnitt skrivna av olika kvinnor som tillsammans bildat en arbetsgrupp.
Helsingfors historia ur kvinnoperspektiv kunde man lite enkelt kalla denna guide till Helsingfors.
Jag läser ett avsnitt nu och då, när andan faller på, och vill ge ett smakprov ur avsnittet:
Mellan tradition och emancipation som är skriven av Maria Lival-Juusela och delvis handlar om Helsingfors Diakonissanstalt.

sid. 107

“Diakonissyrket gav kvinnor ett meningsfullt arbete, men handlade inte om individuell emancipation i modern mening. Det egna familjehemmet ersattes av systerhemmet, som utgjorde en “andlig familj” med en föreståndarinna och en manlig föreståndare som ställföreträdande föräldrar. Någon lön fick systrarna inte, men anstalten tryggade deras vård vid sjukdom eller ålderdom. Diakonissan var också alltid ogift. Det fanns inget förbud mot giftermål, men äktenskap innebar att yrkesbanan måste avbrytas. Först år 1959 kom en förnyelse som gav systrarna månadslön, lagstadgad arbetstid och pension för sitt arbete med att ta hand och sjuka och hemlösa barn och hjälpa de fattiga.
Under 140 har den anspråkslösa anstalten med åtta bäddar vuxit till en koncern med omsättning på hundratals miljoner euro och med 1300 anställda som alltjämt ser det som sin uppgift att ge röst och stöd åt samhällets svagaste genom bl.a narkomanvård, boendetjänster, utbildning för invandrare och rehabiliteringscenter för tortyroffer, sådana som inte får plats inom annan verksamhet.”

0