Idag skulle Blinka och jag gå en riktig långpromenad i helt ljuvligt väder, strålande sol, vindstilla och ett par plusgrader.
Vi ska precis korsa vägen och jag tittar åt alla håll för att se om det kommer några bilar.
Precis då, i ögonvrån, ser jag ett rådjur skutta ner på körbanan, en bil kommer körande men hinner precis parera..
Men, han bromsar inte, tror nog att kusten är klar…när nästa rådjur kommer springande…
Och det får sig en törn av bilen, jag hör dunsen och sedan bromsar bilisten in.
Rådjur nummer två har lyckats hoppa över vägräcket och ner i slänten men är förmodligen skadat…
Bilisten kliver ur bilen, går fram till kofångaren och kollar hur det gick med bilen.
Jag går upp mot honom, stannar på andra sidan vägen och säger till honom att han ska ringa och anmäla det påkörda djuret.
Chauffören nickar men ser rådvill ut, så jag ber att han kör upp bilen en bit till en bättre plats att parkera och att jag följer med och hjälper till.
Han vet inte vilken kommun han är i, än mindre på vilken väg…
Men han ringer snällt till larmnumret som kopplar honom vidare till polisen.
Sen ber jag att få låna telefonen och ger platsangivelse till polisen som även tar mitt telefonnummer.
Som tur är har vi många jägare på orten så eftersökning påbörjades ganska snart.
Tyvärr hörde jag precis nu att rådjuren passerat ett hus och att den ena hade en skada på benet…
Det kändes ändå bra att vara på plats och kunna hjälpa till med att ringa polisen som sedan kontaktade jägare…
Man vill inte att djuren ska lida, och jag tröstar mig med att de vilda rådjuren har ett gott liv även om det kanske inte alltid blir så långt..
Efter olyckan tappade jag helt lusten till långpromenad så det blev en kortare variant, men det var skönt att gå ner till sjön och djupandas en stund.
Blinka verkar nöjd i alla fall, och nu puttrar en korvsoppa på spisen, livet går vidare…
