Kort efter att hennes mamma dött i bröstcancer bestämmer sig Oksana, en ung poet, för att ta mammans aska från södra ryssland till deras hemstad i Sibirien. Det blir en färd genom det ryska landskapet och den ryska byråkratin, men också en inre resa.
Oksana Vasiakinas självbiografiska roman handlar om att lära känna sin mamma först när hon är död, om att leva som homosexuell i dagens Ryssland, om kärlek, minne och skrivande.

Utdrag ur boken:
sid.14-15
-"Kusinen sa att den västerländska propagandan hade flippat ut fullständigt. Vad håller de egentligen på med där i väst, klär på sig glittrande kalsonger och dansar, de bögarna, men vad händer om det blir krig? Hur går det då ifall det blir krig? Sexualuppfostran är rena utsvävningarna. Barnen i förskolan måste lära sig hur man håller en kalasjnikov. Han skulle själv personligen lära sigg barnbarn hur man plockar isär och fogar ihop ett automatvapen så att pojken vet hur det går till. De amerikanska hororna kan bara hålla i kondomer vid tre års ålder, medan våra ryska barn känner igen ett automatvapen redan i blöjåldern. Om det blir krig ska alla ge sig ut för att försvara fosterlandet. Att älska sitt fosterland - det är ett arbete."

sid sid sid 100
-"Vi gick bredvid varandra, och jag visste att vi efteråt skulle gå till torget för att köpa mat. Den absoluta favoriträtten var kokt korv. Bara på lönedagarna unnade mamma sig själv en bit korv som hon skar upp och åt utan bröd. Det var som en liten fest när vi efter att ha kommit hem, undan kölden, lade fram all mat vi köpt på bordet. Späck, milda äpplen, ägg, grötgryner, saltid mjuk ost med orange vax och korv. Vio återvände före solndegången, mamma stod med ryggen mot fönstret och skar upp korv utan skärbräde, direkt på bordet. Det var mot reglerna, men på lönedagen fick man göra så. Hon grep den rosa korvbiten med sina vackra långa naglar, höll den högt och matade liksom sig själv på ett räskilt högtidligt vis. Handen var den utfodrande, som höll den runda korvskivan i ögonhöjrd. Och huvudet med sin tunga kvadratiska haka var som ett djur, et tog plats under korven, försökte fånga den med tänderna."

Det här är en annorlunda, poetisk och lite drömmande berättelse som är full av mörk humor, hopp och politisk vilja.
En roman som jag såg liggande på bibliotekshyllan och som jag plockade med mig hem utan större förväntningar. Att läsa om en lesbisk rysk kvinna och hennes saknad efter sin döda mor var inte ett så upplyftande tema, men jag blev mycket drabbad av hennes vackra språk och dök ner i berättelsen med hull och hår!

Vi får möta de enda överlevande efter en flygkrasch i oländig terräng 1947, Hjalmtyr och hans lilla dotter. Vi vår möta Hulda, som missar planet och överlever och blir dotterns barnflicka. Vi får möta folket i den lilla fiskebyn på norra Islande, tre gårdar bara.
Men huvudpersonen är ändå den underlige pojken som är så säregen att han inte kan gå i skolan men på egen hand har lärt sig allt om flygplan från böcker han läser, och som bland spillrorna hittar ett spädbarn, svävande mellan liv och död...
En gastkramande skildring av en allvarlig flygolycka och räddningsarbetet, dels en berättelse om en autistisk pojke som blir hjälte och hittar ett sätt att ta vara på sina specialbegåvningar. En hyllning till det unika.

Utkast sid. 49
"-De hade börjat bege sig nedför sluttningen med de tyvå personer som visade tecken på liv: först gick de tre som bar Hjalmtyr mellan sig, och nu gällde det att vara varsam för att inte tappa den flämtande livslåga som de höll i sina händer, livet är ju mycket bräckligare och abruptare än döden som är seg och uthållig och ingenting kan få den ur balans, men livet tål inte ovarsamhet, det blåses ut och slocknar av den minsta pust, så det är bäst att hålla en skyddande hand över det."

Jag upplevde boken som mycket "drabbande", enkelt skriven utan krusiduller men trots det karga språket fattas inget.

Mamma hette - nej hon heter, men hon är inte helt närvarande längre, och det är anledningen till att jag skriver om min saknad - hon heter Ulla och var hemskt vacker och när jag hörde Karen Carpenter sjunga, lät hon som min mamma såg ut när jag var liten.Jag vet inte hur min mamma lät.

Mamman har insjuknat i Lewykroppsdemens. Som från ingenstans kan hon ringa dottern och be henne stiga av färjan trots att de inte rest till Finland tillsammans. Är mamma nära? Är hon långt borta?
I sin andra roman nedtecknar musikern Anna Järvinen en livshistoria i ögonblick och språkmelodier.
De är lika mycket döttrar och mammor, flickor och kvinnor, och mellan dem pågår en kommunikation som växlar mellan intimitet och avstånd. En dotter blir en anhörig, en mamma blir ett bonusbarn, men dottern är också kvar i det som varit. Hon kastas ut i världen men är fortfarande livrädd.