Boken berättar om en ovanlig resa. År 1754 gav sig Daniel Rolander (en av Carl von Linnés lärjungar) på dennes uppdrag iväg på en strapatsrik resa till Sydamerika och Surinams urskogar. Han skickades dit för att insamla växter och djur och beskriva landet. Resultatet av den två år långa resan blev en 700-sidig dagbok "Diarium Surinamicum" som målande berättar om växt- och djurliv, men också om en extremt krävande vardag fjärran från Linnés Hammarby.
Nu träder för första gången Rolanders text fram i svensk språkdräkt, i översättning från latinet av Arne Jönsson. Fotografen Helene Schmitz har rest i Rolanders fotspår och hennes magiska bilder från Surinam ger en färgstark förnimmelse av djungeln - vacker och hotfull. I förening med James Dobreffs essä om Daniel Rolander har detta blivit en gripande skildring av en mans kamp mot elementen i strävan efter kunskap och upplysning.

Utdrag ur boken:
s.59-60

"När jag precis gått och lagt mig men ännu inte somnat, kände jag ett litet djur som gick på ena foten. När jag försiktigt och undan för undan dragit täcket från foten såg jag en skorpion, Scorpio americanus, som långsamt rörde sig över foten. Håret reste sig på huvudet, armar och ben frös till is. Icke desto mindre lyckades jag hålla foten stilla till den förflyttat sig till täcket. När jag genomborrade den med en rätt stor nål, böjde den snabbt som ögat på den beväpnade stjärten, så att det inte var långt ifrån att den hade sårat mig i handen med ett stick av gaddeen. Jag sov mindre tryggt den natten och följande nätter i denna del av världen.
Slavar bar överallt i staden omkring på korgar av olika slag som innehöll frukter av Citrus medica, som skulle pressas så att man fick saft. Den användes till att tvätta golv och väggar samt alla hushållskärl som därigenom glänste vita och doftade gott."

sid.69
"Den 1 juli. Natten molnig med stora klara fläckar, dagen molnig med klara fläckar, vid middagstid lätt regn. Termometern på grad 27 över fryspunkten.
-Gång på gång hör man piskrapp vina, när ett par svarta slavar piskar en dömd kamrat. Det sker dagligen i alla hus i staden. Detta slags straff, som är fruktansvärt att lyssna på och gräsligt att åse, brukar olyckliga svarta slavar underkastas för minsta förseelse. Om de till exempel alltför långsamt utför en befallning, om de slår sönder ett glas, om de råkar föra oväsen, då straffas de för förseelsen med hundra piskrapp. En vit man hade knappt kunnat stå ut med dessa slag med livet i behåll..."

s126
Jumpo-jumpo (hopparnas hoppare) är en liten mörkt bronsfärgad groda med kluvna fötter, med en liten knöl på tårna. Tårna är längst ut valkiga, sträva och överdragna med ett klibbigt lim så att de fäster sig vid de enskilda kroppar de kommer i kontakt med och inte kan lösgöras, om inte djuret av fri vilja hoppar vidare. Den är så stark att den lätt hoppar från golvet upp i ett högt tak. Den förekommer ofta inomhus och skyggar inte för att leva tillsammans med människor. Om man försöker fånga den, hoppar den upp och sätter sig fast i pannan, på näsan, munnen eller ögonen. Den liksom övriga grodor, används som födoämne av indianerna."

När jag var tonåring läste jag många skildringar av upptäcktsresande i främmande exotiska länder, helt fascinerad av olika kulturer, seder, folkstammar. En av favoriterna var Arne Falk-Rönne vars böcker jag fullkomligt slukade. Titlar som "Mina vänner kannibalerna" och "Söderhavets sju vågor" är exempel på sådana böcker. Jag drömde självklart om att få ge mig ut på egna farliga expeditioner och hitta nya folkstammar som världen ännu inte skådat...

Jag kan väl säga att när jag läste den här boken så kom min stora fascination för allt främmande och nytt tillbaka, det var som att slungas över femtio år tillbaka i tiden!

Vill du läsa något ytterst äventyrligt och spännande, fascinerande och utvecklande, lära dig om växter, djur och främmande miljöer, så läs denna bok! Att den är skriven på 1700-talet gör den än mer autentisk.