Ghana, i slutet av 1700-talet. Två systrar växer upp ovetande om varandras existens - en blir bortgift med den engelske guvernören, en förs bort för att säljas som slav i Amerika. Det är startpunkten...
I generation efter generation präglas varje ny familjemedlem av slavhandelns dolda allianser - från kolonialismens tillblivelse, via bomullsplantager i amerikanska Södern, det blodiga inbördeskriget och jazzålderns Harlem, ända fram till våra dagar. Går det någonsin att göra sig fri från slaveriets bojor? Finns en plats för försoning; en plats dit det går att vända hem?

Utdrag ur boken:
"Hans mor sa jämt att Guldkusten var som en gryta med jordnötssoppa. Hennes folk, asanterna, var buljongen och hans fars folk, fanterna, var jordnötterna. Och alla de andra stammarna som befolkade Atlantkusten, de var köttet och pepparen och grönsakerna. Grytan var fylld till brädden redan innan de vita männen kom och började elda under den."

"Under alla år som H hade arbetat på plantager hade det aldrig fallit honom in att det kunde finnas något annat än vatten, småkryp och rötter under jorden. Nu fick han se att det fanns en hel underjordisk stad. En stad som var nästan uteslutande befolkad av svarta män. Gatorna utgjordes av schakt och husen av rum. Och i alla rummen, överallt, fanns det kol."

Detta är en helt fantastisk historia, en episk berättelse som spänner över flera hundra år.
Men, precis som jag i mitt tidigare inlägg Gems Photochallenge berättade så blev handlingen komplicerad. För stort porträttgalleri gjorde berättelsen svårfångad, spretig och rörig. Så synd, för det är en fantastiskt välskriven roman.
Som det är nu så blir det en störtdykning bland en massa fantastiska personligheter som egentligen var och en skulle varit värd en egen bok.
Kan man bortse från att bry sig om personernas inbördes släktrelationer och att det saknas uppgift om vilka tidsperioder som skildras så är detta en fantastisk historia.
Jag skulle bli mycket förvånad om den inte skulle komma att filmas i en snar framtid.