Det är vinter och kallt i 1980-talets Stockholm, men i Elimförsamlingen på Östermalm lever drömmen om värme, solidaritet och gemenskap. Här sjuder det av liv med fester, bibelstudier och upptäckargrupper. Kyrkans café i hörnet mellan Storgatan och Styrmansgatan är en mötesplats där vem som helst är välkommen. Ingen enda ska lämnas utanför.
Så Ann-Charlotte kavlar upp ärmarna en gång till i cafeét, och hennes man, pastor Andreas, är nästan beredd att gå hur långt som helst för att hjälpa samhällets sköra och utstötta. Lilly ber för dem alla medan hon putsar på de gamla silverskedarna i köket. Men Simon och Kicki tycker att det håller på att gå för långt. Börjar inte församlingen mer och mer likna ett psyksjukhus?
Och alla oroar sig för Malena. Det är något med henne som inte stämmer...

En berättelse om vad som kunde ha hänt - eller vad som kanske hände- i en av alla frikyrkoförsamlingar i Sverige på 1980-talet

Utdrag ur boken:
"Vi höll alla varandra i handen, stora händer och små, magra och knubbiga, svettiga och torra, valkiga och släta, ljusbruna, skära, mörkbruna eller nästan vita. Välvårdade eller fransiga avbitna naglar och små ivriga barnhänder... Vi blev överraskade av varandras händer, och flera av oss fylldes av känslan att just nu var allt så som det hade kunnat vara. Det var en längtan som kom av själva närheten, att känna de andras händer, att röra sig framåt tillsammans, att vara i en gemensam rörelse. "

"De som var gamla på åttiotalet på långvården kom från Fattig-Sverige och hade hårt slitna kroppar. Reumatismen eller stroken kom ofta före demensen och de skapade sin värld i det lilla, lilla utrymmet; sängbordet med de kära fotografierna, Bibeln, handväskan, hårborsten i lådan, Vecko-Posten och läsglasögonen.
Det hände att besök råkade komma mitt i lavemanget. På en del ställen hade de magdagar, då alla fick lavemang."

"När hon växte upp stod fattigdomen alltid beredd, redo att kasta sig över den som snavade, grensle med blottade käftar.
Nuförtiden var det ensamheten.
Jo, så var det. Ensamheten var alltid beredd att sätta sig grensle med blottade käftar över den som snavade. Att bry sig om varandra. Det var det som var det viktigaste."

Författaren tillhör mina favoriter och t.ex romanerna om Brickan har för all evighet etsat sig i mitt minne.
Även denna berättelse har en varm och innerlig stämning, men här känns huvudpersonerna som lite försiktigt trevande, letande, vill hjälpa men inte lägga sig i.
Och det stämmer ju än idag...
Lite lågmäld upplever jag berättelsen, rentav lite sömnig.

Det är tiden för andra världskriget.
Europa brinner och ondskan breder ut sig allt mer - även i Sverige.
Magdalena har vuxit upp på den lilla sörmländska gården Skogstorp. Hon ha tidigt blivit föräldralös och för att försörja sig har hon tagit tjänst som piga och barnflicka.
Med hjälp av en släkting får hon möjlighet att studera och ägna sig åt det hon innerst inne drömmer om, att få skriva och använda sin penna för att ge röst åt de svaga.
Men drömmen leder henne rätt in i krigets fasansfulla verklighet.
I sökandet efter tre försvunna finska krigsbarn träffar hon Carl-Magnus. Det blir en vändpunkt och ett livsavgörande möte.
De kommer från skilda världar och förenas i sin kamp mot mörkrets makter. Och som en symbol för det godas strid mot det onda löper genom hela boken tre snövita vargar.

Utdrag ur boken:
"Hennes vita färg gör att hon skiljer sig från andra vargar och precis som vi människor tar vargarna avstånd från det som är främmande. Du sa att du kommer från Hitlers Tyskland, är det inte just det som nazisterna gör, utesluter och tvingar bort de människor som enligt deras snedvridna uppfattning inte passar in? De skapar en yttre fiende av dem som de påstår är annorlunda, judar och zigenare. Det är ett lika effektivt som grymt sätt att stärka sammanhållningen, att skapa en fruktan som saknar all grund."

"På fotot syntes lutade mot en höstack en rad män, partisaner och civila, en del mycket unga, uppradade med vita bindlar för ögonen. Framför dem stod en tysk exekutionspluton som blivit beordrade att skjuta dessa män, som en repressalieåtgärd.
Men då hände något, en tysk soldat i plutonen, den blott nittonårig Joseph Schultz, tar av sig sin hjälm, lägger ifrån sig sitt gevär och går och ställer sig bredvid männen som ska avrättas. Hellre än att döda oskyldiga människor väljer han själv att dö. Hans mod, hans människokärlek hade aldrig kommit till omvärldens kännedom om inte hans kamrat vågat ta fotot i smyg. - Jugoslavien den 20 juli 1941. Ett fruset ögonblick i krigets omänskliga vardag."

Nemerts böcker är alltid lika trollbindande och välskrivna, så ock denna gång.
Realitet och magi blandas i en utsökt cocktail där det goda övervinner det onda.
Hon balanserar skickligt på en slak lina, det vore lätt att göra berättelsen banal och enkelspårig men istället får man en välbehövlig repetition av de fruktansvärda händelserna under Hitler-eran.
Allt medan kärlek uppstår och nya familjer bildas...