Den kinesisk-amerikanske pojken William Eng har bott på ett katolskt barnhem sedan de dag hans mors livlösa kropp bars bort- På sin tolvårsdag får William och de andra föräldralösa barnen åka till Moore Theatre för att gå på bio. Så snart William ser den vackra skådespelerskan, känd som "Willow Frost", på den vita duken är han säker på att det är hans älskade ah-ma (mamma). Med sin vän, den blinda och modiga Charlotte, rymmer han från barnhemmet för att leta efter sin mor i ett tufft och ovänligt Seattle.

Utdrag ur boken:
"Sunny hade en gång pratat om att det fanns hyresvärdar i stan som behövde folk som sprang från rum till rum och sniffade under dörrarna efter gaslukt. Människor var arbetslösa och svalt. Levnadsförhållandena var så svåra att hundratals människor över hela stan hade begått självmord."

Nyligen läste jag författarens tidigare utkomna roman "Hotellet i hörnet av Bitter och Ljuv" som legat på New York Times bästsäljarlista i över två år och tyckte mycket om både berättelsen och författarens sätt att skriva.
Förväntningarna var därför höga på hans nästa bok, men tyvärr blev jag riktigt besviken.

Visserligen är berättelsen intressant och medryckande men, det blir alldeles på tok för mycket eländes elände kombinerat med en urusel översättning som drar ner betyget rejält.

Jag reagerar på onödig sentimentalitet och överdriven känslosamhet, det klingar inte naturligt, eller vad tycker du om t.ex följande stycke:

"När Liu Song lade sig ner och tryckte ansiktet mot tyget i klänningen som hon hade burit kände hon doften av moderns hud, hennes lotion, hennes parfym - hennes innersta jag. Hon saknade henne så mycket. Hon slet i sin kudde, ville gråta, men det kom inga tårar, bara en virvlande tidvattenvåg av känslor - vrede och övergivenhet, rädsla för att vara ensam och tyngden från den känslomässiga kvarnsten som fortfarande satt om hennes hals och som gjorde att hon sjönk ännu längre ner i den svidande, bitande ensamhetens dunkla djup. Hon önskade att hon kunde jämra sig och skrika hela natten. I stället kröp hon ihop i sovrummets mörker och lyssnade till sitt skenande hjärta som till slut började slå långsammare, likt tickandet från en ouppdragen klocka".
Puh, för mig är detta värsta sortens dravel, som en dålig parodi av google-översättning!
Jag vill påpeka att de två romanerna inte är översatta av samma person, och jag tror att mitt negativa omdöme mest beror på den usla översättningen.

I bakgrunden finns en underbart öm, livsbejakande berättelse om en liten rädd pojke som repar mod, söker sina rötter och finner en ny väg att vandra i livet.
Jag hoppas att nästa roman får en översättare som tar till vara på materialet på ett mycket bättre sätt.

Sverige 1945. Över hela landet befinner sig människor som befriats från andra världskrigets koncentrationsläger.
Tjugofemåriga Miklos hinner knappt trampa svenska mark innan han åter ställs inför döden; läkaren ger honom sex månader att leva.
Men Miklos vill inte dö, inte nu när han precis fått livet tillbaka.
Han vill hitta kärleken. Han börjar skriva brev till 117 ungerska flickor som befinner sig på olika rehabiliteringshem runt om i Sverige: Kära Nora, kära Erzsebet, kära Lili, kära Zsuzsa, kär Sara, kära Szerena...Han skriver från morgon till kväll, som om det gällde livet. Och det gör det.

18-åriga Lili försöker övervinna sin oro och sina mardrömmar. Kommer hon någonsin kunna börja ett nytt liv och hitta den kärlek hon drömmer om? En dag får hon ett brev...

Boken är en kärlekshistoria inspirerad av de kärleksbrev som Peter Gardos mottog efter sin pappas död och som utväxlats mellan hans föräldrar efter krigsslutet.
En film baserad på boken har premiär under våren 2016

Utdrag ur boken:
"Jag kan föreställa mig pappas gestalt i militärjacka och ryggsäck när han klamrar sig fast vid den öppna flygplansdörren. Han tittar ner. Under honom en avgrund, moln, öde fält. Pappa har fruktansvärd höjdskräck, han får svindel, vänder sig diskret bort och börjar kräkas. Grova nävar tar tag i honom bakifrån och knuffar ut honom i intet".

"Här han satt nu, i ett fönsterlöst rum. Han bar en sliten, grå kostym och koncentrerade sig på en fluga som dansade runt på skrivbordet mellan de spetsiga blyertspennorna och pennvässaren. -Jag avskyr dem. -Ni ska se upp för avskyn. Den övergår snabbt i hat. Och därefter kommer snart aggressionen. Senare ideologin. Och i slutändan kommer ni jaga flugor resten av livet."

Jag fascineras mer av själva historien än av orden i denna berättelse. Den är osentimentalt skriven, översättningen är stolpig och inte särskilt tilltalande.
Huvudpersonen kallas "pappa" genom hela romanen vilket känns märkligt när han skildras som en ung man i ett sammanhang när han inte var i närheten av att vara pappa. Det förvillar..
Jag tror att en film på detta material kan bli riktigt sevärd. Där kan skådespelare leva ut rollerna på ett annat sätt än vad som skett i bokformatet.
För oavsett vad man tycker, så är berättelsen smått osannolik och fantastisk.
Och den dödsdömde unge mannen blev frisk, som av ett under, och fick leva med sitt livs kärlek.
Bara en sån sak höjder betyget...